Valet 2018 bjöd på kanske den mest desillusionerade valnatten i modern svensk historia. Trots att resultatet tidigt stod klart, att det just inte fanns något resultat, hade ingen av partiledarna några svårigheter att utropa just sig själva som valets vinnare. I Vänsterpartiets och Kristdemokraternas fall, kändes utropandet berättigat. I andra fall, såsom Liberalernas och Miljöpartiets, kändes det rakt av genant. Men det som var en oklar valnatt, var kanske bara toppen ett isberg som länge hotat att bringa svensk parlamentarism ur stabilitet. För när dagarna nu tickar vidare verkar ingenting med säkerhet kunna sägas om svensk politiks fortsatta saga.
Alla är vinnare, men ingen är förlorare. Alla skyller på alla. Alliansen skyller på Socialdemokraterna. Socialdemokraterna skyller på Alliansen. Vänstern skyller på SD, och Sverigedemokraterna skyller på alla. Men vad respektive part skyller varandra för kan inte sägas högt, eftersom det skulle hota blockens möjlighet att regera. Ingen vill göra klart vad man verkligen vill, eftersom det skulle kunna äventyra andra möjligheter av samregering. Det är ett kallt krig mellan höger och vänster och det handlar om det smärtsamma faktumet att Sveriges parlamentariska system nu kan ha kommit till vägs ände.
Problematiken är inte kvalitativ, den är kvantitativ. Det är inte en ensam politisk fråga som delar landet. Länge har blocken förlitat sig på ömsesidig respekt för valresultatet och förutsatt att praxis skall råda i frågan om regeringsbildningen. I talarstolen har debatten varit hätsk och dramatisk, men i fikarummet har alla partiledare varit eniga – vinnarna ska regera. Sen kom Jimmie Åkesson in i bilden, och praxis blev för första gången behandlad som bara praxis.
Sverigedemokraterna har gjort det klart att man inte längre nöjer sig med att spela riksdagens uppviglare. Nu vill partiet istället iklä sig rollen av gudfadern, den alla andra ska vända sig till för att få sina högsta önskningar om regeringsmakt infriade. Ett dödläge, som sakta men säkert tär på den svenska demokratin, råder. Inget regeringsalternativ behöver absolut majoritet av ja-röster, men de behöver iallafall att ja-rösterna är fler än nej-rösterna. Antingen behövs stöd av Sverigedemokraterna eller en nedmontering av av den 70 år gamla blockpolitiken. Detta är punkten som både konsoliderar men också paralyserar den svenska parlamentarismen.
Sverige har generellt sett varit förskonat från regeringskriser som beror på enbart parlamentariska dödlägen. Allt som oftast har regeringskriser utlösts av att en enskild politisk fråga splittrat riksdagen i så hög utsträckning att regerande inte längre varit möjligt t.ex. frågan om ATP, kärnkraft eller Löntagarfonderna. Skiljelinjen har då varit politisk, inte parlamentarisk. Det närmaste exemplet på en renodlad parlamentarisk kris är den s.k. “Lotteririksdagen”, som efter valet 1973 resulterade i en riksdag uppdelad i 145 röda mandat och 145 blå. Under de kommande tre åren bestämde lottens makt huruvida riksdagsbeslut skulle träda kraft eller ej, tills dess att regeringsformen reformerades. Nu befinner sig landet i en än mer prekär situation. Är det dags att reformera den svenska regeringsformen igen?
Sent ska syndaren vakna. Den svenska parlamentarismen grundad på konsensus kan vara döende. Sverige har länge levt i en förskonad villfarelse om att någon alltid vinner, något av blocken kommer att regera. Stoppar man ner en groda i skållhett vatten, kommer den kvickt att hoppa ur, obekväm med den stora temperaturskillnaden. Stoppar man däremot ner den i ljummet vatten, och värmer sedan upp vattnet gradvis, kommer grodan bekvämt gå med på att koka sig själv till döds. Metaforen må vara krass, men i en tid då varken politiker eller experter kan göra annat än kvalificerade gissningar av det framtida politiska läget, är den högst adekvat. Bekvämligheten av att leva i efter praxis och konsensus får nu väljare betala ett högt pris för, när riksdagen förvandlas till en tryckkokare.
Att i en sådant läge göra om reglerna för svensk regeringsbildning, så att regeringar inte bara kan komma till stånd utan också ha en möjlighet att regera, borde vara en prioritet. Inte för politikernas skull, utan för väljarnas och demokratins skull. Ingen vinner på en riksdag i uppror – förutom dem som just vill avskaffa den. För efter årets valrörelse må alla partier betrakta sig själva som vinnare, men det svenska folket är likväl den största förloraren.
9 kommentarer
Kommentarer är stängda.