USA:s statsskick är genialt i sin teori. Det har jag alltid tyckt. En tredelning av makten mellan den dömande domstolen, det lagstiftande parlamentet och den verkställande presidenten. Hela systemet genomsyras av en tanke om att maktcentrering oundvikligen leder till missbruk. Staten ska aldrig kunna existera på bekostnad av sina medborgare. Det tycks vara en idealisk, ja nästan utopisk bild av hur ett samhälle ska fungera.
Men som alltid finns det en naturlig diskrepans mellan teori och verklighet. Att leva i ett dokument och att leva i en verklighet – är två radikalt olika saker. I verkligheten gäller inte samma spelregler och framförallt inte samma maktförhållanden, särskilt inte när det handlar om förhållandet mellan man och kvinna. Trots #metoo har sexismens golgatavandring bara börjat och Brett Kavanaugh går i täten med skampålen tätt tryckt intill kroppen.
Det var inga krokodiltårar som rann nedför Christine Blasey Fords ansikte när hon inför USA:s senat berättade om det sexuella övergrepp hon utsattes för som 17-åring. Trots att det gått över 30 år sen händelsen mindes hon glasklart känslan av att bli nedtryckt, tafsad på och tystad för att inte kunna skrika. Men framförallt mindes hon med “100% säkerhet” att förövaren hette Brett Kavanaugh. En man som idag står inför möjligheten att bli en del av USA:s dömande makt. En makt som ska vara opartisk, opolitisk och fri från klander.
Blasey Fords vittnesmål fick verka som representation efter upprepade anklagelser som gjorts gällande mot Kavanaugh – nominerad av president Trump till Högsta domstolen. Förhören som därmed följde talar sitt tydliga språk: Att det sexuella övergreppet skett är ställt bortom allt tvivel. Men förhören med Kavanaugh vittnar likväl om att processen mot systematiska sexuella trakasserier inte har utvecklats mer än marginellt. Det är inte där den sociala skon klämmer. För det är i den stora kontexten problematiken är tydliggörs. Då är det inte längre enskilda individer vid enskilda tillfällen som begår vidrigheter mot andra enskild individer. Då handlar det om den strukturella attityden, den strukturella felbehandling av halva befolkningen och den strukturella flatheten inför detta faktum som så tydlig råder. I det stora perspektivet är Kavanaugh mannen, Blasey Ford kvinnan och samhället observatören som tittar på utan att ingripa.
Ett år efter #metoo-rörelsen såg sitt ljus står det klart att vandringen bara börjat. Men vart vandringen nu barkar är jag inte särskilt säker på. Det är inte skrivet i sten att alla de framsteg som gjordes i höstas genom den mediala och sociala vågen av feministisk aktivism kommer att bestå, för skammen existerar fortfarande. Skammen kan få ett 30 år gammalt minne att resultera i tårar, illamående och nedslagna blickar. Skammen tystar oss, förvränger vår natur och gör oss oförmögna att hantera verkligheten. Men skammen är också relativ, den är inte absolut. Den är inte offrets att bära, utan alltid förövarens. Kavanaugh kanske vinner den rent legala proceduren, men i fråga om skam är han en livstidsdömd förlorare.
