Våld som politiskt självförsvar?

Apropå extremernas val 2018.

Under en kort tid för ett år sedan bodde jag ihop med en amerikansk, marxistisk jude vars sysselsättning bland annat vara att åka runt i världen och slåss mot nazister. Det var via honom som jag för första gången kom i kontakt med vänsterextrema idéer som också omsattes till verkligt handlande.

Min våldsturnerande vän pratade om skrämselpropaganda och hur den kan kuva en befolkning. Han menade därför att det var viktigt att på samma vis göra nazisterna rädda – ont ska med ont fördrivas. När nazisterna vågar sig ut på gatorna måste man slå tillbaks, annars är det andra som inte kommer våga lämna sina hem. Han sa:

• Tryck upp personuppgifter och bild på din lokala fascist och häng upp på ICA! När de börjar använda våld måste vi visa motstånd och styrka. Det här är inte bara ditt ansvar som medborgare utan också som kosmopolit.

Min vän tipsade om Nordiska Motståndsrörelsens demonstration i Göteborg förra hösten när vi bodde i Frankrike. Han hade fått nys om den innan jag själv, som kommer från Västra Götaland, ens hört om den. Några dagar senare började jag se evenemang på Facebook om motdemonstrationen. Han sa uppfodrande att han själv hade åkt dit om det inte var för att han redan var påväg till Grekland för att arbeta på flyktingläger:

– Det är enkelt – ring din lokala AFA-grupp och organisera dig!

Själv hade jag tänkt att stå bakfull på Heden med en termos och tjôta gött med några vänner en söndagsförmiddag på platsen för motdemonstrationen. Eventuellt haft en pin med ett överkryssat hakkors på för att ”ta kampen”.

Han såg det som att det var han som gjorde gatorna trygga. För honom var det givet att etablissemanget skapade en bild i media som visade att det var genom fredliga demonstrationer och förhandlingar politik var som mest effektiv. Diskursen kring att göra motstånd i samhället är att det fungerar utmärkt att förhandla och prata bort nazism och fascism. Det finns en utbredd tro på en dialog som föder förståelse och konsensus i demokratins namn hos gemene man.

Denna föreställning, menade min vän, var fabricerad för att de stora massorna inte ska förstå att det är vänsterflanken som för kampen å samhällets vägnar. För att ett samhälle ska kunna betraktas som tolerant krävs det att grupper som vill inskränka på andras frihet inte tolereras.

Det hade inneburit att socialistiska, syndikalistiska och kommunistiska idéer hade vunnit mark om de blev hjältarna i historien – något som dess motståndare hade förlorat på. Kan det vara så att det finns en historieskrivning om den riktiga politiska kampen som har osynliggjorts? Oavsett vad man säger om konspirationsteorier finns den en möjlighet att när min vän slåss på gatorna gör han oss alla en enorm tjänst.

Varför väljer någon att slåss, oavsett vilken falang hen tillhör? Beror det på en vurm för våld eller kan det faktiskt grundas på rationella argument? Jag tänker att det exempelvis finns en anledning till att försvaret har olika prövningar innan antagning för att kunna sortera ut de skjutgalnaste. Jag frågar mig om extrempartier också har inträdesprov: är vem som helst välkommen, oavsett motiv, och hur avgörs i så fall detta?

Extrema partier har liknande retorik inför varandra som hotet för samhället, men det finns en skiljelinje dem emellan. Jag tycker att det är tråkigt och näst intill borgerligt att behöva skriva ut det här men: vad som i grunden skiljer dem åt är självklart att nazister väljer ut fienden utifrån medfödda egenskaper. Detta medan vänstern skyddar dem som utsätts för det nazistiska hotet.

Vad hade skett om organisationer som AFA skulle försvinna? Hade nazismen frodats eller hade extremerna i själva verket minskat? Det här är en empirisk fråga jag inte har några svar på. Däremot föds andra ställningstaganden; i vilka syften är det rättfärdigt att bruka våld? Föder våld mer våld? När slutar något vara självförsvar? Är att handla proaktivt fortfarande självförsvar?

Jag vet inte vad jag skulle tro eller tycka men något som slår mig är; hur mycket reell förändring sker som följd av demokratiska samtal och kolumner i tidningar? Jag vill skriva in till Kamrat-Posten för akademiker: jag känner mig fast emellan en hegemoni och en konspirationsteori.