Valresultatet kom som ett kvitto på sommarens rötmånad, på vilket det politiska möglet synliggjordes. Var femte svensk är sverigedemokrat. Under sommaren skingrades min illusion om statistisk förskoning när den gjorde sig något mer representativ i mitt eget gäng. Bland oss som återförenas i junis början och som skingras med augusti månads sista kalenderdag. Ju äldre vi blir och ju fler månader vi spenderat isär, desto större blir våra olikheter vid varje skollov. Framför allt har vi fått olika åsikter – om vänskap, om politik och om när dessa blir oförenliga.
Vår gemensamma barndomsvän hade enligt ryktet uttryckt extremistiska åsikter, oförenliga med moral, medmänsklighet och etik. Jag utgår från definitionen av extremism som innebär att en åsikt dras till sin yttersta spets utan utrymme för kompromisser eller pragmatism. Om ryktena stämmer blev jag förvånad. Hur och var gick det snett? Gängets åsikter skilde sig kring huruvida det är moraliskt rätt eller fel att vara vän med personen i fråga. En åsikt var särskilt stark: ett tjugo års gammalt vänskapsband måste klippas.
Vad är en god människa – den som stannar eller den som går? Den som tar verbalt och fysiskt avstånd från det otäcka elaka eller den som vägrar överge den av samhället förlorade? Att pliktskyldigt följa sina värderingar blir att vända ryggen till en vän, men att stanna kvar blir en skymf mot moral och etik. Jag tar avstånd från ultimatum av dessa slag. Man kan inte bota extremism med extrema åtgärder. Hellre vill jag se det som en balansfråga, där vågskålen inte måste skifta från noll till hundra och hundra till noll. Att stå upp för sina värderingar är viktigt för civilkurage, för relationen med sig själv och för att inte famla i politisk blindo. Samtidigt vill man inte vara vännen som vänder kappan efter den ideologiska vinden. Men att stå upp för en vän som hamnat på ideologiska villovägar förutsätter att man också anser att det är just ett villospår. Och att personen kan hitta hem igen.
Resonemanget kan kokas ned till huruvida en människa är sina åsikter eller om åsikter och person är åtskilda. Det senare förutsätter att människan är statisk, men att åsikter är dynamiska och föränderliga. Och så länge något är föränderligt är det heller inte förlorat. Men någonstans går givetvis en gräns. En gräns där vänskapen tar mer än den ger och det är tydligt att fasen inte längre är just en fas. Skiljelinjen är för mig diffus, andra kan av princip inte sitta vid samma bord som en SD-sympatisör. Var man än drar sin gräns är det okej, men den bör alltid föranledas av diskussion.
Dialogen är dock inte bara nyckeln till ett demokratiskt samhälle, utan kan även leda vägen till dess undergång. Extremisten har inte blivit en extremist av sig själv, utan troligen av en alltför ensidig påverkan. Att stanna kvar i en vänskap ger möjligheten att förändra och förstå. Ur ett utilitaristiskt perspektiv bör man stanna kvar, försöka diskutera, försöka bilda och omvända. Men kanske är jag bara ung, dum och demokratikåt. Dialogens död är demokratins undergång, men kan man kräva att en människa stannar i en vänskapsrelation bara för att samhället behöver det?
Som vän sitter man på största möjlighet att påverka och det är ens demokratiska ansvar att förvalta denna. Att kunna vara vänner trots meningsskiljaktigheter är en förmåga som hör varje vettig och öppensinnad människa till. Men när det handlar om skillnader i uppfattning om grundläggande värderingar som alla människors lika värde – kan man fortfarande det? Att behålla vänskapen, men att lämna dessa frågor oberörda vore ändå en skymf mot samvete och samhälle. Iallafall för mig. Jag känner återigen ultimatumets vågskål falla från höger till vänster och från hundra till noll. Det må finnas glädje att utvinna ur en vänskap där extremismen ignoreras, men den nödgas av skuld. Med stor makt kommer stort ansvar, hur fånigt det än må låta.
Nu är sommaren slut och jag tittar på mitt lilla gäng och den miniatyrriksdag vi blivit – där ett öppet samtal med någon sluter det med en annan. Nästa sommar har våra meningsskiljaktigheter nog vuxit sig större, bekymmersrynkan fått än större fäste i pannan och jag hoppas att diskussionen inte dog ut med hösten. Tills vi ses igen funderar jag på vem som egentligen är hotet mot demokratin – den som stryper debatten med extremisten, eller extremisten själv?
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.