Dans på taggiga rosor

Som nybliven novisch blir studierna ofta trivialiserade i förmån för livet runt dem. Vera Kjessler sätter ord på de känslor man känner då det första tentaresultatet når studenten på nationens dansgolv.

Vilka första månader det har varit. Fantastiska och fasansfulla. Roliga och räliga. Öldränkta och övermäktiga. Oavsett om man är helt ny här, eller ”bara” ny inom LUPEF så har det varit mycket att lära, fixa och förstå. Lära sig hitta, både till nationerna och på Ladok. Skaffa bibliotekskort och studentkort. Lära känna Lund, och varandra.

Men det är ju faktiskt ett annat slags lärande, vilket kanske inte har varit i fokus hela tiden, som är anledningen till att vi är här: studierna. För vissa var det länge sedan de pluggade sist. Andra, som kanske inte är nya på universitetet, har ändå levt kvar i någon försenad sommarslapphet, följt av en novischperiod, där det inte är studierna som varit viktigast direkt. Men verkligheten är här nu, och har varit det ett tag. Det är mitten av terminen, många av oss har i alla fall haft en tenta, och fått tillbaka den. I mitt fall skedde det på Göteborgs nations dansgolv, då en kompis plötsligt skrek: “Resultatet finns uppe!” sisådär 23.30 en fredag. Jag kunde inte motstå att kolla. Det svårmemorerade användarnamnet, som jag aldrig annars kommer ihåg, slog jag på något underligt vis in rätt på första försöket, och kunde där läsa mitt tentaresultat. Två världar möttes. Plugg och fest.

Våra faddrar har bankat i oss: “På stats A behöver man knappt plugga någonting”. Och det kanske stämmer, jämfört med senare terminer på Pol.Kand-programmet. Men jag har ändå sett fram emot att studera. Att igen ge sig hän åt lärandet efter en tid med mindre intellektuell stimulans.

Studier är dock inte bara förknippade med positiva känslor, långt ifrån. Tentor är en naturlig del av studentlivet, men upplevs av många som skrämmande, stressande, enormt kravfyllda. Ett nödvändigt ont. Samhället har utvecklats men kroppen reagerar irriterande nog som på savannen, gör sig redo för strid eller flykt. Trots att lejon är farligare än tentor.

Ändå försöker vi gång på gång avvärja flyktimpulserna, så att vi kan göra det vi borde ägna oss åt, som plugg. Så länge man gör så gott man kan är väl allt lugnt, eller? Du kan bara göra ditt bästa är en välbekant fras som framförts av föräldrar, vänner, oss själva. Några ord som vill fungera upplyftande och peppande, ofta uttalade med en slags ömmande och förstående röst, som för att säga: vi är inga supermänniskor, vi är inte perfekta– vi gör bara så gott vi kan.

Jag har en ambivalent relation till de orden. Jag hör välviljan bakom, i stunder av stress och självtvivel är det tankar jag försöker intala mig själv. Ändå skaver något. De får inte önskad effekt. Vad innebär det ens, att göra sitt bästa? De orden tycks förutsätta att vi lätt känner tillfredsställelse över vår egen prestation. Men att nå denna sorts nöjdhet är väl lättare sagt än gjort? För många infinner sig den känslan sällan.

Förmodligen på grund av att man ofta kunnat göra lite mer, eller åtminstone tror det. Varit lite mer uppmärksam på föreläsningarna (inte så bakfull den där gången…), pluggat några fler timmar, gått upp lite tidigare, prioriterat annorlunda– helt enkelt varit lite bättre.

Den förstående rösten byts lätt ut till en hårdare, mer anklagande ton när det gäller oss själva. Istället för att se resultatet av vårt slit som det här var det bästa jag kunde åstadkomma, och ge oss själva en klapp på axeln, säger vi hånande: var det här det bästa jag kunde åstadkomma? Extra ont gör det om slutresultatet blev sämre än förväntat. Jag ansträngde mig mycket, och ändå gick det såhär dåligt.

Känslan av misslyckande leder lätt till flyktimpulser. Den inre rösten hörs igen. Skit i tentan, stäng av alarmet och somna om istället. Frestelsen är stor. Ett liv befriat från höga prestationskrav börjar locka. Tanken slår dig: det är inte värt det, varför ska jag plåga mig själv? Det är dags att hoppa av, göra något som inte är så jobbigt och svårt. Rensa bort krav som gammal mat i kylen inför semestern. Men är det förnuft eller flykt?

Det ideala är kanske att hitta ett slags mellanläge, där vi accepterar våra otillräcklighetskänslor, men inte ger upp utan fortsätter anstränga oss. Tentan blev skriven, inlämningen inskickad. Vi fick någonting gjort. Blev det så bra det hade kunnat bli? Vem vet– kanske inte. Resultaten i Ladok lyser upp våra skärmar på dansgolvet. Vi dansar vidare.