Jag har under hösten lagt på mig en liten irriterande vana. Sporadiskt böjer jag mig fram till någon kompis och viskar tyst men tydligt: “65%”. Andra gånger har jag fullkomligt attackerat någon bakifrån och ropat högt: “80%!”. Det har till och med gått så långt att jag på nationer har kommit på mig själv med att i mellanspelen på dunkande housemusik, skriksjunga ut ett: “90%!!!”. I klassrum, på caféer och på dansgolv skriker jag ut det som är att vänta, nämligen sannolikheten för att ett extraval ska komma att ske. Det är inte någon samhälls-cynism som driver mig, utan tron på att demokratin alltid hittar en väg och att vi då bara kan realistiskt gilla läget och låta den ha sin gång.
Sedan valet den 9:e september har svenska medborgare och medier blivit svältfödda på klarhet tydlighet i frågan om regeringsbildningen. Efter valnatten ansåg sig alla partier berättigade till regeringsmakten, och det ska medges att alla partier också gjort sitt bästa för att försöka få just denna. Men såväl experters som politikers profetior har gång på gång fallit för realitetens bryska omständigheter, när potentiella men omöjliga regeringsalternativ stått som spön i backen.
Både Alliansen och de rödgröna ville till varje pris regera efter valnatten. Alliansen menade på att de var det största regeringsalternativet, medan de rödgröna hänvisade till att de var det största blocket. Båda argumenten är högst rimliga, men endast rimliga i en värld där blockpolitiken är det enda att ta hänsyn till, för SD gjorde kvickt sitt missnöje med dessa alternativ tydlig. Så dog den drömmen.
I det andra skedet tycktes en mittenregering vara det givna alternativet. För att kunna blockera SD och skapa en handlingskraftig regering bedömdes en konstellation bestående av C+L+S+MP vara det som kunde knäcka krisen, på bekostnad av blockpolitiken. Frågan var dock huruvida en sådan regering skulle kunna tolereras och ytterligare fungera överhuvudtaget. Såväl Annie Lööf som Stefan Löfven har i år käbblat med varandra om stort eller smått och tydligt påvisat hur långt de står ifrån varandra ideologisk och pragmatiskt, t.ex. i frågan om arbetsgivaravgifter. Betydligt mer sammanhållna regeringar har spruckit för mindre, och återigen gjorde SD, tillsammans med M och KD det tydligt att en sådan regering inte kunde accepteras. Även i V pyrde irritationen tydligt från Jonas Sjöstedt som redan en gång snuvats på regeringsmakten. Så dog den också drömmen.
Då kommer vi till dagsläget. I tisdags gjorde SD klart för att man kommer stödja Ulf Kristersson i en regering bestående av M+KD. Något som i relation till övriga uttalanden sen valet kan betraktas som sensation eftersom varken M eller KD bjudit in SD till några samtal gällande regeringsbildning, trots SD:s handräckning i och med sitt stöd för den moderate talmannen Andreas Norlén. På onsdagen skedde voteringen, och det stod då klart att en M+KD-regering inte fick riksdagens stöd. Ännu en dröm gick därmed upp i rök.
Sådant är läget, parlamentarismen har blivit en nekande organism, en gordisk knut, omöjlig att lösa. Samtidigt visar opinionsundersökningar att förtroendet för politiken och därmed demokratin minskar genom den parlamentariska förfrysningen. Om ett extraval blir den enda aktuella vägen kommer kostnaden vara skyhög, såväl ekonomiskt som förtroendemässigt. Det tycks finnas all anledning att misströsta, men gör inte det. För även om låsningen är allt annat än önskvärd och allt annat än värdig Sveriges väljare, så är den endast ett uttryck för det styrelseskick vi valt, nämligen demokratin. Demokratin vet inga gränser för rätt och fel, den vet endast viljan hos majoriteten. Det vi ser ske genom voteringar, misstroendeförklaringar och politiskt spel – detta är bara en konsekvens av demokratins yttersta uttryck. Den är inte tänkt att fungera för de lätta besluten, de lätta situationerna – den är tänkt att fungera som en skyddsvall i svåra lägen, som hindrar toppstyre och dogmatism från att bli samhällets grundval. Kanske är extraval det enda alternativet som återstår, men kanske är det också då bäst att bara omfamna den situationen och värna demokratin i praktiken. För i slutändan ska demokratin inte vara smärtfri, den ska bara fungera som en röst för samhällsmedborgaren.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.