Jag tittar på mig själv i spegeln och ser någon jag inte känner. Hennes ögon är mina, hennes händer, nagelband, knäskålar, navel, leverfläckar är mina. Vi är samma person, men jag känner henne inte. Inte på riktigt.
I hela mitt liv har jag vetat att min kärlek aldrig varit begränsad till killarna som sprang runt och drog tjejerna i håret på skolgården. Jag har ingen “aha-upplevelse”, ingen känslosam historia om hur jag kommer ut för min familj. Allt har bara hänt och varit. Lika självklart som att himlen är blå och blod är rött.
Men i mig finns det ändå något slags tvivel. Vad är det jag ens tvivlar på? Är det verkligen min läggning? Eller är det bara att målbilden alla satt upp för mig sitter uppspikad på insidan av mina ögonlock, som ett slags Paradis för Jehovas vittnen? En målbild jag inte vet om jag kommer få, eller ens vill ha. Jag vet ju att jag är bisexuell, jag ser potentiella partners i fler än de med motsatt kön. Men en samhällsnorm höjer ett skeptiskt ögonbryn mot mig och skakar långsamt på huvudet åt min läggning. Det är därför jag tänker på tjejer och killar och tjejer igen, men bara hånglar med killar på krogen. Uteslutningsmetoden. Jag raderar tjejer ur tanken för då finns det bara två alternativ kvar; villa, volvo, vovve eller ensamhet. Och är det något jag är livrädd för så är det att vara ensam.
Det internaliserade självföraktet är en term som jag läst mer och mer om de senaste åren. Innebörden är att man som del av en minoritet som sticker ut från samhällets normer upplever en slags identitetskris. Man är en del av samhället, men samtidigt inte. Detta resulterar ofta i en känsla av utanförskap. Ett vanligt exempel är samer, som är en självklar del av Sveriges historia, men vars traditioner, språk och levnadssätt inte passar in i de normer som skapats i det moderna samhället. Trots att de är ett av Sveriges ursprungsfolk möts de av diskriminering när det kommer till utbildning och religiösa uppfattningar, och även ofta våldshandlingar i form av tjuvskytte av deras renar, förstörelse av viktiga platser och symboler, kränkande ord och ibland även direkt fysiskt våld. Genom historien har de fått utstå både fördrivning, försök till etnisk rensning och det rasbiologiska institutet.
Detta fenomen tar sig uttryck världen över, på flera olika sätt. I Indien är det vanligt att kvinnor bleker sin hy och sätter in blå linser för att framstå som vitare. Homosexuella människor i USA går i “conversion therapy”, omvandlingsterapi, för att “bota sig själva” från sin “perversa läggning”. Koreanska män och kvinnor genomgår plastikkirurgi för att få mer västerländska ögonlock. Ofta handlar det om att ändra sitt uttryck och sitt beteende. Man försöker passa in i en mall tillsammans med alla andra normföljare.
Lidandet är historiskt. Det verkar som att kolonialiseringens konsekvenser inte endast består av en global ekonomisk hierarki, utan likväl en kulturell hierarki där västerländska normer framstår som ett ideal. Grupper och individer som ej når upp till detta ideal får stå ut med diskriminering och våld, som i alla tider. Lidandet sitter i samhällets ryggmärg och står än stadigt. Om jag tittar tidigare generationers minoriteter i ögonen på de svartvita fotografier vi hittar kan jag se att vi alla sitter i samma båt på samma stormiga hav. Lika krampaktigt håller vi tag i relingen och spjärnar emot med knäna, lika rädda är vi för vågorna som kan komma från vilket håll som helst och dra med oss ner till djupet.
Hatet och rädslan som syns tydligt i vårt samhälle är nästan lamslående. Jag blir apatisk när jag läser notiser och artiklar på ämnet. Jag vet inte vad jag ska göra åt den. Så jag räknar till tio, slår med klackarna tre gånger och andas in genom näsan ut genom munnen, tills jag tagit mig över till andra sidan. Lugnet. Tryckt undan oro och skam och tvivel. Jag förstår att jag är en person som kan gå genom livet utan att möta en enda fördömande blick eller en hatisk kommentar. Min läggning syns inte i min hud eller på kläderna jag bär. Jag förstår och vet att jag har människor i min närhet och runt om i vårt samhälle som aldrig kommer undan från blickarna och kommentarerna. Men när jag talar med mina vänner och läser människors historier så känner jag att vi delar samma känsla.
Jag känner mig som den där personen i ens lågstadieklass som var lite udda. Den som var snäll men inte riktigt fick till samtalen, inte riktigt hängde med i alla skämt. Personen som fick vara med på allt men alltid hamnade lite utanför alla grupper. Jag är mobbaren och den mobbade på en och samma gång. Jag är en vägg av tavlor som alla hänger lite snett, underkläder som skär in, skoskav på en lång promenad, myggbett som kliar mitt på ryggen. Obekväm i min egen person. Identiteterna man blir tilldelad vid födseln eller en första anblick passar liksom inte in. Frågor om ens kille, om var man egentligen kommer ifrån, om det inte känns konstigt att man inte firar jul. De tar aldrig slut och träffar alltid lika fel.
Man ska tydligen bli visare med åldern. Alla erfarenheter samlas ihop till en kunskap om sig själv och sin omvärld. Det känns som att ju mer jag får veta om omvärlden så drar sig mitt eget jag undan, ersätts med en ny. Detta kanske är vår lott i livet. Eller så är det bara tillfälligt. Snart kanske vi alla kan komma till ro i oss själva, känna igen sig i sin egen spegelbild. Kunna skaka hand med identiteterna vi brottas med, räta upp tavlorna på väggen och bära bekväma underkläder. Ju mer jag tänker på det, desto mer längtar jag.
Jag tittar på mig själv i spegeln och ser någon jag inte känner. Hennes ögon är mina, hennes händer, nagelband, knäskålar, navel, leverfläckar är mina. Vi är samma person, men jag känner henne inte.
Inte än. Men kanske snart.
9 kommentarer
Kommentarer är stängda.