När börjar livet?

Livet som student i Lund är härligt på så många sätt. Den hemtrevliga stadsbilden, de oändliga möjligheterna till utsvävande engagemang och såklart alla vänner från när och fjärran. Det är ett enkelt liv som inte kräver mer av en, än vad man själv kräver åter av livet. Ändå känns det inte verkligt – det är inte verkligt. För studenten tycks framtidsutsikterna oändliga, men de kan också bara vara kulisser i ett redan påhittat liv.  

Redan första veckan efter att vårterminen avslutades, började jag längta tillbaka till studentlivet. Under hela sommaren räknade jag ner dagarna och romantiserade över hur det skulle vara nästa läsår. Inget sommarjobb och ingen löningsdag kunde mäta sig med den bubblande euforin som tanken på en falafel kl. 03:43 ingav mig. Mina klasskamrater eldade på mina förväntningar under de få tillfällen som vi träffades. Flosklerna om hur “fett”, “awesome” och “dunder” den nya terminen skulle bli, gjorde mig totalt sprickfärdig. När augusti närmade sig sitt slut var extasen total över att åter kunna plugga, planera och partaja obehindrat. Livet kunde åter börja.

Men gräset visade sig inte grönare på andra sidan och när man fått lite distans till det liv man så högt värdesätter som student, så inser man att mycket av det bara är en kuliss. Friheten – som ska vara studentens bästa vän, visade sig i mångt och mycket vara inget annat än en unik version av ett liv på ständig repeat. Vakna alldeles för sent, studera alldeles för lite och öla alldeles för mycket – dag ut och dag in. Det är en skugga av ett liv som man snabbt kan tröttna på. Vännerna förändras, vänner kommer närmare eller glider ifrån, men det är också det enda som gör tillvaron oförutsägbar, eller med andra ord: levande.

Det tar emot att behöva prata om. I en tid då så mycket av vår värld är kaotisk och människor lider oändligt – varför ska man då bry sig om studenterna gnäll om att tillvaron är tråkig? Kritiken är befogad. Vi har fått en fantastisk chans att genom studier kunna hänge oss totalt till något vi anser oss vara duktiga på. Vad har vi för rätt att klaga? Men har man det tankesättet så blir inte frågan om livskvalité, utan frågan om lidande i livet, det som kommer i fokus. Då kommer livet inte värderas utifrån hur bra det är, utan efter hur dålig det är. Så kan man inte resonera om man vill komma till ett svar på frågan varför så många studenter går runt med en stor sten i magen och en känsla av alienering gentemot sitt liv och sin omvärld.

Hur ska man tolka, och hur ska man hantera känslan av att vara en främling inför något som kan kallas ett “verkligt” liv? Tjänar det någonting till att gå ner sig i tankarnas träsk och endast drömma om studentlivet bara är en fas? När blir nästa dag, en unik dag? Jag frågar mig allt detta, men inser att det också att frågeställningen själv är en del av den monotona massan av rutiner. Kanske är det bästa att bara lyfta frågan och inte besvara den. Att fråga andra människor hur de hanterar och reflekterar över sina liv och hur de lyckas hålla fast vid tron på att den ljusnande framtid är vår.

Tystnaden som uppstår en söndagsmorgon säger det mesta. På torg och gator ligger den avmätta frånvaron av ljud som ett täcke över människors medvetande. Vålnader av studenter stapplar hem på svajiga ben mot en säng som kan ge lite sinnesfrid i turbulensen i huvudet. Gårkvällen, kvällen innan och alla andra kvällar är tatuerade på näthinnan och minnet. Nu ska allting förändras, men ändå väntar där, i slutet av sömnen, en realitet och sanning som är oundvikligt krass – man står fortfarande stilla i startblocket.