Det blåser högervindar över Europa– nationalismen är på frammarsch. I land efter land får extrema partier allt mer inflytande och nationalstaten upplevs ha framtiden för sig. Trots att globaliseringen gjort världen mer integrerad än någonsin känner folk sig exkluderade. Frågan är varför? Kanske är det inte högervindar som blåser, kanske är det starten på en orkan med potential att svepa undan benen på den största av titaner – nationalstaten.
För 500 år sedan var människor i Västeuropa medlemmar i två samhällen– ett lokalt och ett universellt. Den lokala nivån omfattade, eftersom nästintill samtliga var bönder, det lilla samhället där gemene man levde sina liv. I de olika byarna klädde man sig, åt och pratade olika. ”Kungen” styrde egentligen inte över mer än huvudstaden och adeln. Den universella nivån var en form av europeisk gemenskap centrerad runt kristendomen. Under tidigt 1500-tal var hela Västeuropa katolskt vilket medförde känslan av en gemensam, europeisk, identitet, corpus christianum– den kristna kroppen. Samma tid varje söndag lyssnade miljontals människor från flera olika kulturer till samma psalmer, på samma språk. Västeuropa var under senmedeltiden otroligt diversifierat, men samtidigt enat.
Det enskilt viktigaste karaktärsdraget hos den moderna staten är dess suveränitet– att den är självständig och oberoende gentemot andra stater, iallafall i teorin. Samt att den utövar kontroll över ett visst territorium. Dessa kriterier är direkt oförenliga med medeltidens två samhällsnivåer. En stat kan inte vara självständig om den är inkorporerad i ett omfattande mellanstatligt samarbete och en stat kan inte hävda sig ha kontroll över ett visst territorium om kungen inte har någon egentlig makt över sina undersåtar. För att kunna hävda sig suverän förklarar därför staten krig mot de båda nivåerna, en konflikt vilken den också går segrande ur.
I takt med att århundradena gått har staten utvecklats. Statsapparaten har vuxit och effektiviserats, främst tack vare uppkomsten av nationalstaten. Den tidiga moderna staten skiljer på staten och människorna som bor inom dess gränser – nationen. Nationalstaten förenar dessa två entiteter och gör det legitimt för en regent att använda sig av alla nationens– folkets – resurser för att föra krig. Ett fenomen som nådde sin klimax under de två världskrigen, med miljontals spillda människoliv som följd.
Den västvärld som reste sig ur askan inledde en era av gemenskap och ömsesidigt beroende som lever vidare in i nutid, med de mänskliga rättigheterna i centrum. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter innebär en seger för universella värden i en värld där suveränitetsprincipen annars är en outtalad grundlag. Varje stat gör med sina invånare hur den vill. Det är också ett första steg mot en större världslig integration – upprättandet av FN, NATO och EU som tydliga exempel. Som en följd av globaliseringen har mellanstatliga organisationers inflytande i världen ökat. Miljontals människor från hundratals olika kulturer kan varje dag konsumera samma nyheter, populärkultur och sociala medier – på olika språk. Världen är mer enad idag än någonsin. En enighet som gett upphov till en ny västerländsk gemenskap, en ny korpus – en ny kropp. En universell nivå som denna gång är centrerad kring internet och konsumism istället för religion.
Detta väcker frågan: håller nationalstaten på att spela ut sin roll? Den nya samhörigheten hotar att sudda ut statens fundament – dess gränser. Utan ett specifikt territorium att foga kontroll över förintas suveränitetsprincipen och därmed även staten – nationalstaten som vi känner den idag – som koncept. Utan en nationalstat blir de politiskt konstruerade identiteter, vilka är beroende av dess existens, svårare att urskilja. Gemenskaper som kretsar kring nationalitet blir svårare att upprätthålla utan en stark nationalstat som definierar dem. När pelarna som denna gruppidentitet står på börjar svaja är det rimligt att människor som saknar en stark ”sekundär” identitet blir mottagliga för extrema politiska koncept vars budskap på ett eller annat sätt kretsar kring nationalstaten. Denna nya korpus hotar således inte bara den nationella suveräniteten, utan även den nationella identiteten som bidrar till en stark kulturell samhörighet för statens invånare.
Individer som saknar en tydlig etnisk tillhörighet, eller stark tilltro till en högre makt försöker nu hålla fast vid en idé om tillhörighet som sakta håller på att glida dem ur händerna. I en värld där den tekniska utvecklingen och globaliseringen ökar exponentiellt kan detta utfall tyckas vara oundvikligt. Kanske är dagens (mot)reaktioner en första, urstark dödsryckning från ett vidunder som trodde sig vara odödligt.
Är det verkligen högervindar som återigen blåser över Europa eller håller nationalstaten på att förlora en kamp den sedan länge trodde var vunnen?
