Politisk moonwalk

Annie Lööf har sen valet kommit att bli något av en politisk messiah. Först en lyckad valrörelse, sen ett ännu mer lyckat val och slutligen en uttryckt vilja att samarbeta över blockgränsen för att kunna lösa regeringskrisen. Det tycks inte finnas något som kan stoppa henne och Centerpartiets frammarsch som frälsare nedstigna till jorden. Men är Annie Lööf verkligen den som sitter på lösningen till Sveriges prekära situation? Går hon verkligen på vattnet eller är det endast en synvilla?

Hon har ständigt varit den som sagt nej och satt ner foten när nog har varit nog. Inte minst under ett, kanske historiskt, ögonblick visade sig denna sida av hennes bestämdhet sig så tydligt. Hur hon i en direktsänd tv-debatt i valet 2014 avviker från sin talarstol för att överlämna en rapport från Energimyndigheten direkt till den potentiella statsministern Stefan Löfven. Det är en magnifik scen som utspelar sig. En något nervös Löfven som med fäktande armar försöker trycka bort Lööf med de bevingade orden “Det är bara käbbel”. Hur Lööf ståndfast står kvar och vinner kraftmätningen genom att varken förlora sitt humör eller sitt fotfäste. Fyra år senare ser jag samma glöd komma upp till ytan när hon i en debatt med Jimmie Åkesson brister ut i ett förbannat “VAD SÄGER DU?!” när Åkesson beskriver hur invandrare inte kan passa in i Sverige. Precis som i ögonblicket med Löfven är hennes vilja det som ger henne den retoriska vinsten. En skrämd Åkesson krymper ihop i kavajen medan Lööf med två nävar greppar podiet för att förtydliga sitt avståndstagande.

Sen hon tillträdde som partiledare för Centerpartiet 2011 har Annie Lööfs profilering som politiker och person varit centralt för partiets vision och image. I valrörelsen har hon om och om igen pressat för skattesänkningar och avregleringar inom välfärden samtidigt som hon förordar en landsbygdspolitik med lokal förankring och en generös invandringspolitik. Till detta kommer den tydliga markering mot Sverigedemokraterna hon gjort och som i sin tur drivit på partiets agerande i regeringsfrågan. En politisk kameleont skulle vissa säga, en politisk strateg skulle jag snarare säga. I mångt och mycket är Lööf en politiker som tilltalar stora väljargrupper och som tycks prioritera rationell tydlighet snarare än flexibel pragmatism. Det trodde jag var hennes linje, vilket gjorde mig förvånad när jag väl fick se “The list”.

Den lista som Lööf lämnade över till Löfven med kraven för samarbete och en eventuell roll som stödparti åt en S-ledd regeringen ingav mig en känsla av hopplöshet. Inte för att själva innehållet i kraven var otillräckliga, utan för att det så tydligt inte fanns någon möjlighet för dem att accepteras. Det är enkel matematik när det handlar om så avgörande frågor. Annie kräver sänkta skatter – Stefan vill inte sänka skatten. Annie vill utveckla den privata välfärdssektorn – Stefan har gått till val på att stoppa vinstjakten inom välfärdssektorn. Annie vill sänka arbetsgivaravgiften och slopa Arbetsförmedlingen – Stefan vill inte göra det. And the list goes on…

Jag frågar mig: var finns den möjliga grunden för samarbete i allt detta? Hur kan man tro att ett parti som sen Thorbjörn Fälldins dagar blivit allt blåare någonsin skulle kunna få gensvar hos en Socialdemokratin som ser sina forna kärnväljare desertera åt höger och vänster. Är mer ideologisk inkonsekvens verkligen det som Socialdemokraterna behöver? Det givna svaret är naturligtvis nej så varför ens försöka? Det är det jag frågar mig när jag ser hur Lööfs agerande splittrar Alliansen och de rödgröna genom att alienera Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet.

Det har och göra med den tes som i så hög uträckning utgör den politiska individen Annie Lööf – det är finkalibrerad politisk strategi. För genom överlämnandet av kravlistan frigör sig Annie Lööf från såväl ansvar som skuld. Det är inte hennes ansvar att acceptera kraven och det är inte hennes skuld ifall ett avvisande skulle leda till en ytterligare fördröjning av regeringsbildningen. Bollen ligger ofrivilligt eller ej hos statsministern. Hon gör en politisk moonwalk – det ser ut som man går på ett håll när man egentligen går på ett annat. Om detta är medvetet eller ej är det nog bara partiledare Lööf själv som vet, men det är likväl ändå detta som blir effekten.

Nu visar Annie Lööf på ett fullfjädrat sätt sin skicklighet och persona. Frågan är vilka dock vilka konsekvenser detta får för de övriga allianspartiernas förtroende och för hennes väljare inom den närmaste tiden. En sak är ändå klar. Frälsaren går på vattnet, och hon moonwalkar.