Jag står på Stortorget för första gången, lyssnandes till The Ark – One of us is gonna die young. Farah Abadi dansade med publiken genom glasrutan efter en intervju med en artist jag missat namnet på; en av många som gjorts under Musikhjälpens vecka i Lund. Utanför folkmassan står jag, med ett svagt leende på läpparna åt den glädje folket på torget visar. Då kommer insikten:
Jag har aldrig varit på ett torg utan anledning.
En banal tanke, simpel, men det ligger faktiskt något märkligt i det. Torget har alltid varit mötesplatsen för människor; ända sedan städer kom till. Det var på agoran i Aten som invånarna kom för att handla och umgås, på forumet i Rom där konsulerna talade till plebejerna för att få deras stöd och runt Grande Place i Bryssel samlades gillena för att lättare nå sina kunder och arbetspartners. Torget har genom hela mänsklighetens historia varit en mötesplats, en plats för politisk diskussion och där affärer gjorts. Torget har alltid varit det offentliga rummet.
Vi har länge hört om att det offentliga rummet förflyttas in i det privata. En smartphone, dator och internet är allt som behövs för att hitta vänner, få ut en åsikt eller starta ett företag. Vi behöver inte längre gå ut på torget för att möta folk. Istället kan vi förbli anonyma bakom en skärm, för att sedan gömma oss bakom den när eventuell kritik kommer.
Tanken vandrar till Erik Gandinis film The Swedish Theory of Love. Gandini har ett unikt perspektiv där den svenska välfärdsmodellen möjliggjort för en enastående ensamhet. Dokumentären visar hur människor aldrig behöver lämna sina hem, hur mor- och farföräldrar kan lämnas ensamma på ålderdomsanstalter, hur svenskar egentligen aldrig har en anledning att möta människor. Vi kanske bör göra som i England, där de tillsatt Tracey Crouch som ensamhetsminister.
Jag tror att det offentliga rum vi tror att vi har på internet är falskt. Ett offentligt rum tvingar individer att komma överens, lösa konflikter och lära känna varandra på djupet. Visst, romanser uppstår mellan individer via internet och folk kan slå varandra en signal för att prata igenom varför ett bråk uppstod. Men att stå ansikte mot ansikte med en annan människa, läsa av dennas kroppsspråk, få uppleva genuina reaktioner på vad som sägs och formulera en tanke i realtid är vad mänsklig kontakt faktiskt är.
När jag nu står på torget ser jag hur folket dansar, skrattar med varandra. Glädjen kommer för att jag påminns hur viktig den mänskliga kontakten är. Torget möjliggör dessa möten, ansikte mot ansikte. Musikhjälpen uppmärksammar och stöttar inte bara funktionsnedsatta, vilket årets välgörenhetsinsamling går till; deras slogan går längre än så. ”Alla har rätt att funka olika” lockar även stadsborna till att umgås trots sina olikheter. Musikhjälpen ger Stortorget sin funktion åter. Torget har återigen blivit en plats för mänsklig kontakt.
Detta är en krönika. Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de åsikter som uttrycks är skribentens egna.
8 kommentarer
Kommentarer är stängda.