Minnet av döden

Sverige har inte erfarit krig på 200 år. Har detta något att göra med vår relation till döden? För några veckor sedan firade stora delar av världen 100-årsminnet av första världskrigets slut. Den elfte timmen den 11/11 rymmer en väldig symbolik för många. Tysta minuter vid minnesmonument, på kyrkogårdar och i statliga församlingar hålls runt hela jordklotet, men i Sverige gick både klockslaget och minnesdagen ganska obemärkt förbi. Visst, Sverige var ju inte med i kriget och har inga egna fallna soldater att minnas, men är det bara därför som minnesdagen passerades ganska obemärkt? Andra världskriget är ett ämne som alltid kommer tillbaka i den svenska allmänna debatten, samtidigt som det första världskriget glömts bort. Jag tror att det beror på att vi har glömt bort hur man hanterar döden.

Något som Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds Universitet, ofta säger är att Sverige gick med i andra världskriget på 1990-talet. Detta baseras på det allmänna intresset för förintelsen som exploderade under just detta decennium, och därmed hela det krig som folkmordet är en del av. Sverige var på många sätt pionjärer när det gällde forskning och uppmärksamhet kring förintelsen. Om detta må ni berätta var en del i regeringen Perssons satsning Levande Historia som skulle förbättra skolungdomars kunskaper om nazisternas massmord på den judiska befolkningen. Detta blev starten på ett stort forskningsprojekt som lämnat ett betydande avtryck i historiesverige. Första världskriget innebar också ett massmord, dock inte ett folkmord. I Storbritannien brukar man tala om the lost generation eftersom miljoner dog och de som trots allt överlevde skyttegravarna var oförmögna att fortsätta sitt vanliga liv. Så att motivera likgiltigheten för första världskriget i Sverige idag med att vi faktiskt inte var med i kriget räcker inte. Om det är som Karlsson säger, att vi gick med i andra världskriget på 1990-talet, varför har vi inte gått med i det första världskriget? Jag tror att det beror på en rädsla för döden. Eller varför inte kalla det en oförmåga att hantera döden, och inte döden som en bortgången släkting eller vän innebär, utan döden av en hel generation.

Men om Sverige var pionjärer inom förintelseforskning kan vi ju inte vara rädda för massiv död tänker ni, det institutionaliserade mördandet av sex miljoner är ju i allra högsta grad en massdöd. Jag håller med, men jag menar att förintelsen skiljer sig från den massdöd som det fösta världskriget innebar. Förintelsen går att förklara med ondska. I narrativet kring andra världskriget är det väldigt lätt att förklara kriget med nazismens ondska och de män och kvinnor som dog i kriget kan sägas ha dött för en god sak; kampen mot nazismen. Miljoner döda på väst- och östfronterna i första världskriget går inte att förklara lika enkelt. Ett gäng expansiva stormakter hopträngda på den lilla kontinenten Europa som slutade i ett världskrig är inte en lika berättarvänlig historia.

Det som möjligtvis kan förklara första världskriget är dumhet, och det är egentligen oändligt mycket obehagligare än ondska.

Hur hanterar man förlusten av en hel generation? I Storbritannien minns man fortfarande kriget varje år genom Remembrance Day. Under hela november kläs i stort sett hela nationen i röd vallmo, poppies, som har blivit symbolen för de som dog i ”The Great War”. Storslagna installationer avlöser varandra i kyrkor, på torg och i folks hem där både förlorade familjemedlemmar blir ihågkomna men även där de stora okända offren skänks en tanke. Den okände soldatens grav blev ett populärt monument efter första världskrigets slut, där kvarlevorna efter en oidentifierad soldat lades att vila, så att alla de som förlorat någon men inte fick tillbaka en kropp hade någonstans att minnas sina nära och kära.

Det finns mängder av sätt att minnas, att hedra de fallna med något vackert, att mildra det fruktansvärda med något fint, att rista in ett namn i en sten eller en tyst minut vid den elfte timmen den 11/11. Idag finns det ingen kvar som personligen kommer ihåg det första världskriget men ändå fortsätter människor att minnas; minnas det fruktansvärda som kriget innebar. Inte bara förlusten av en hel generation och ett krig som drabbade en hel värld utan också ett världskrig som innebar starten på ett nytt sådant.

Så det finns ingen ursäkt för oss att inte minnas, för det går att minnas även om det inte går att komma ihåg. Det går att minnas även om man själv, eller som nation, inte upplevt krig på 200 år. Det går att minnas även om man inte själv upplevt död. Vi hanterar alla döden och sorgen som döden innebär på olika sätt. Att sörja en hel generation kan vara ofattbart svårt men också en lättnad. För om vi som en hel värld kan sörja tillsammans kan vi inte då också tillsammans minnas den dumhet och ondska som orsakade döden.

Detta är en krönika. Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de åsikter som uttrycks är skribentens egna.