Konsten att bli ihågkommen

Döden har alltid varit en källa till många av mänsklighetens stora frågor. Dess ogripbarhet och på samma gång absoluta klarhet har varit grunden för ändlösa diskussioner och människans existentiella väsen gör döden till ett återkommande tema. Den gör sig ständigt påmind när vi förlorar idoler, släktingar och vänner, och frågorna tycks bli fler varje gång filosofer eller religioner försöker ge sina svar på dödens betydelse och vad som sker efter den.

Än idag står många av oss utan tillfredsställande svar. Trots detta, ger insikten om livets ändlighet oss anledning att försöka göra det bästa av den tid vi får. Samma insikt väcker även andra funderingar: Hur blir man ihågkommen efter sin död? Vilka av våra bedrifter eller misslyckanden kommer att definiera oss? Vilka bestående intryck lämnar vi kvar till vänner och familj? Och kanske det mörkaste scenariot av dem alla: Tänk om minnet av oss sakta men säkert tynar bort efter bortgången för att slutligen försvinna helt. Om detta blir fallet för mig eller inte återstår bara att se (eller inte se..?), eftersom frågan om hur man kommer bli ihågkommen är en fråga de flesta människor aldrig ges ett svar på.

En som däremot fick svaret på denna fråga var Alfred Nobel. År 1888, åtta år före sin egen bortgång, förlorade han sin bror Ludvig Nobel efter en tids sjukdom. Media misstog Ludvig för sin betydligt mer kända bror och rapporterade följaktligen att den berömde vetenskapsmannen gått bort. Alfred fick den sällsynta möjligheten att läsa sin egen dödsruna, vilket blev en fruktansvärt chockerande upplevelse. Tidningar runt om i världen fördömde honom och hans uppfinnande av dynamiten, och målade en bild av honom som orsaken till enormt lidande. I en fransk tidning beskrevs det hur “dödens köpman” nu avlidit. Besviken och med insikten av hur världen betraktade hans livsverk, bestämde han sig för att göra något som skulle förändra hur världen kom ihåg honom efter sin faktiska bortgång. I slutet av 1895, ett år innan sin död, skrev Nobel under ett testamente som lämnade 94% av sina tillgångar till en stiftelse med uppdraget att dela ut priser till personer som gjort störst nytta för mänskligheten. Idag relaterar nog de flesta människor namnet Nobel till Nobelpriset snarare än massförstörelse och lidande, vilket förhoppningsvis ger Alfred ro nere i sin grav.

De flesta av oss kommer däremot inte kunna läsa vår dödsruna. Vi blir därmed utlämnade till spekulationer och gissningar, vilket kan vara mycket frustrerande. På frågan om vad som sker efter vi dör finns det däremot många svar att finna. Religiösa vänder sig troligtvis till sin religions utlovade tillstånd, vare sig det innebär ett himmelrike, paradis eller reinkarnation. För ateister och agnostiker väntar kanske ett meningslöst mörker utan slut, och mellan dessa antiteser ryms en mängd andra syner på vad som väntar oss efter det att vi tagit vårt sista andetag.

Men om man ingår i den kategori där dödens innebörd är ett stort och lysande frågetecken blir det naturligt att fundera kring vad man lämnar kvar. Till skillnad från ovetskapen kring döden kan vi med hjälp av historieböckerna ge oss själva vetskap om människor som levt innan oss. Vi kan läsa om deras verk, läsa vad andra säger om dem och även själva yttra några ord om dem. Hundratals år efter Mozarts död spelas hans verk fortfarande över hela världen. Vi lär oss om hur människorättskämpar, fackrörelser och forskare på olika sätt möjliggjort det liv vi lever idag. Någonstans vill jag intala mig själv att jag kommer placeras in i historien som en av dessa pionjärer, eller åtminstone bli omnämnd för att ha uträttat något bra. Hur naivt det än må låta.

Det finns samtidigt inget egenvärde i att bli ihågkommen. Samma historieböcker som berättar om Albert Einstein, Marthin Luther King och Jean d’Arc beskriver även tyranner och olika gruppers fasansfulla verk. När vi tittar tillbaka på dessa mörka händelser fylls vi inte sällan med avsky, och en önskan att mänskligheten lär sig av sina misstag. Om det står mellan att bli ihågkommen för sina fruktansvärda verk eller att inte bli ihågkommen alls, känns valet självklart.

Så i ett försök att formulera ett svar på hur en kommer bli ihågkommen är det kanske bra att inleda med en omformulering av själva frågan. Fokuset borde snarare ligga på hur man vill bli ihågkommen. Istället för att kasta sig mellan olika scenarion i ett vilset tillstånd av existentiell kris kan man istället bestämma sig för vad man vill hinna uträtta och ge existensen riktning. Vill man lämna kvar mer än bara minnen och aska till världen, borde man också sträva efter att göra den bättre med de medel man har. Alla kan kanske inte formulera relativitetsteorier, men alla kan göra något.