På bilden ser ni min favoritplats i hela världen: Bastelycka, som vi i familjen kallar det. Hakefjorden har lagt sig till ro, det är kallt och klart, jag tar mig en promenad ner till viken.
Jullovet brukar vara den tid då jag känner mig som mest tillfreds med livet. God mat (om än något uttjatad), familjen och umgänge med vänner jag känt sedan jag trodde att natten kom för att molnen suddade ut solen. Fråga mig inte hur jag fann logiken i det, men det var logiskt för en femåring. I allt detta hade jag alltså hoppats finna ro. Istället kom stressen att klänga på mig som tjära.
Vanligtvis är jag flitig när jag väl pluggar. Vakna tidigt, göra frukost, ta sig till skolan och studera utan att kolla alltför mycket på annat är inte det största nöjet; likväl ska det göras. I Lund är detta vardagen. Rutinen är enkel och effektiv. Hemma i den bohuslänska Hakefjorden är vardagen annorlunda.
Vaknar sent, äter ett mellanting mellan frukost och lunch, kollar hjärndöda program med far; långsamt rör jag mig mot böckerna. Frustrationens läten ekar i mitt pojkrum. Hemmets rofyllda vardag hemsöker det effektiva plugg jag är kapabel till. Måsten förstör mitt lugn, mitt lugn för mina måsten.
Stillheten vilket vilar över vattnet repar sig mot studiernas stressande skri. När jag traskar ner mot viken är texterna jag inte läst, uppsatsen jag inte är klar med och plugget jag inte planerat mig tätt i hälarna.” En välbehövd paus” skulle denna promenad vara: Istället blev den ”prokrastinering”.
Detta beteende är något vanligt hos nästan alla studenter jag känner; även den lediga tid då vi ska låta sinnet komma till ro blir en oförtjänt paus i plugget. Livet utanför Lunds universitet levs med dåligt samvete; djävulen på axeln viskar ”du hade kunnat läsa nu”.
Frosten knastrar under mina skor, avsaknaden av snö har lurat vissa gräsplättar att hålla sig gröna. Denna promenad behöver jag. Havet som speglar de rosa molnen är ett avbrott mot de rader av historieforskning jag läser. Luften jag andas sköljer bort tjäran som fläckat mina mellandagar.
Jag rör mig tillbaka till mitt hem, Bastelycka utstrålar trygghet och ovillkorlig kärlek. När jag väl går in i huset kommer böckerna vänta på mig, uppsatsen vilken ber om att bli färdigskriven. Att sätta sig vid de nu är lite lättare än innan jag tog mig en promenad. Kalla den ”prokrastinering” eller ”en välbehövd paus”, tack vare den får jag alltid ihop det jag ska.
6 kommentarer
Kommentarer är stängda.