Dagarna för Nicolás Maduro, Venezuelas närmast kommunistiska president, kan nu vara räknade. Landet befinner sig i ett politiskt och humanitärt kaos. Samtidigt som hyperinflation i stort sett utraderat familjers livsbesparingar och tvingat dem i svält, har presidenten – vars regim är den främsta boven i dramat – på tveksamma grunder blivit vald för en andra mandatperiod. Missnöjet har inte låtit vänta på sig. Uppror har brutit ut inom militären. Demonstrationer har fyllt gatorna. Oppositionsledaren Juan Guaidó har utropat sig själv till president och blivit erkänd av bland andra USA, Kanada och flera av Venezuelas sydamerikanska grannländer. Från oroligheterna kommer rapporter om att fler och fler människor har mist sina liv. Frågan man nu ställer sig är: Hur har det kunnat gå så långt?
Året 1998 valdes en man vid namn Hugo Chávez till Venezuelas president. Han hade under sin valkampanj lovat att eliminera fattigdomens strukturella rötter, att få bukt med landets utbredda korruption och att inkludera den fattiga befolkningen i landets politiska process. Då han blivit vald inledde han sin reformagenda under namnet “den bolivarianska revolutionen”. Det uttalade målet för agendan var att inför “Socialismo del siglo XXI” – 2000-talets socialism.
Hugo Chávez valdes om mer än en gång, men år 2013 dog han i sviterna av cancer. Hans efterträdare blev vicepresident Nicolás Maduro. Redan året efter att Maduro tagit över stafettpinnen kollapsade det tidigare så stabila och höga oljepriset, något som slog hårt mot landets ekonomi. Venezuela har nämligen en av världens största oljereserver och har därför tidigare klarat sig ganska bra även i ekonomiskt ansträngda tider.
Venezuela drogs nu in i en förödande spiral mot botten. Minskad oljeproduktion till följd av priskollapsen, utbredd korruption, kriminalitet och kompetensflykt förvärrade situationen ytterligare. Enligt tidningen Forbes är Venezuela nu det enda landet i världen som lider av så kallade hyperinflation – på 80 000% årligen. Bolivares, landets valuta, är i stort sett värdelös. Under sommaren 2018 motsvarade en genomsnittlig månadslön på cirka 5.5 miljoner bolivares ungefär 1.5 dollar. Detta täcker knappt kostnaden för 30 ägg.
Den ekonomiska krisen har resulterat i brist på mat, medicin och arbete. En stor del av befolkningen lever under gränsen för extrem fattigdom. Till följd av den utbredda hungern har mer än hälften av invånarna tappat minst elva kilo av sin tidigare kroppsvikt. Bara under 2019 väntar sig UNHCR att omkring två miljoner människor kommer att fly landet.
Att allt inte står rätt till i Venezuela har alltså under lång tid varit ett faktum. Hungersnöd, bristande säkerhet och eskalerande våld präglar det sydamerikanska landet. Därför är det inte särskilt överraskande att befolkningen strömmade ut på gatorna när den högst ansvariga för krisen, president Nicolás Maduro, återvaldes i ett val som misstänks ha präglats av fusk och oegentligheter.
Medan vissa tecken pekar mot att förändringens vindar snart har blåst bort Maduro från presidentpalatset, tyder andra på att han kommer gripa tag i närmsta, bärande balk och hålla i för allt vad hans liv är värt. Det som kan bli avgörande är vilken sida den resursstarka militären väljer att ställa sig på, något som i skrivande stund verkar bli presidentens. Oavsett vad har stora delar av den venezuelanska befolkningen tappert demonstrerat att de har fått nog. Krafter såväl inom landet som internationellt måste nu bestämma sig om de ska stödja diktaturen eller demokratin. Sållar man sig till fel skara kommer historiens dom inte vara nådig.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
