Under sittningar, nollningsveckor och baler kan det vara lätt att glömma, men anledningen till att vi blev studenter från första början var för att vi en dag ska kunna lämna Lunds universitet och skolbänken bakom oss och möta verkligheten i form av arbetslivet. Maja Ekman har gett sig ut på fältet för att intervjua en av LUPEFs första ordförande, Anna Friberg, och få svaret på frågan: hur kan livet se ut efter LUPEF?
”Vad hände sen?” är en intervjuserie med olika alumner för att ge studenten en inblick i hur livet kan se ut efter avslutade studier.

Från vänster: Anna Dittmer, Karolina Boyoli & Anna Friberg.

Berätta om dig själv! Vad heter du och vad arbetar du med nuförtiden? 
Jag heter Anna Friberg och arbetar sedan ett år som verksamhetschef för äldreomsorgen i Eslövs kommun. Det innebär att jag tillsammans med mina 14 enhetschefer ansvarar för att driva hemtjänsten och de särskilda boendena 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och 365 dagar om året. Det är en verksamhet med ca 800 anställda. Eslövs kommun har ca 34 000 invånare och ligger strax nordöst om Lund, 15 minuters pendling från ESS och MAXIV-labbet! Innan jag började arbeta inom kommunen har jag under många år jobbat på den regionala hälso- och sjukvårdsledningen i Region Skåne och också hunnit med att vara verksamhetschef för en vuxenpsykiatrisk specialistmottagning.

När var du verksam inom Lupef och i vilken roll?
Jag var med från starten – eller rättare sagt från den första festen och framåt. Lupef började ju med en riktigt härlig novischfest för oss som hösten 1993 började på det nystartade Pol.mag-programmet. Sedan var jag vagnsgeneral för LUPEFs vagn i karnevalen 1994, startade Samhällsutskottet och arrangerade bl a en EU-debatt inför omröstningen 1994 (Jonas Sjöstedt var med och representerade sin sida!)  och blev ordförande för föreningen hösten 1995 och var det ett par år innan jag lämnade över till nästa person.

Vad läste du under din studietid? Hur kom det sig att du gjorde just de studievalen?
Jag läste först franska ett år under tiden jag funderade på vad jag skulle läsa. Mina tankar gick från allt från att läsa in natur på Komvux och kunna söka in på läkarlinjen till att läsa till landskapsarkitekt till att faktiskt göra det som jag sedan gjorde – söka in på Pol.mag-programmet och fortsätta min bana som samhällsvetare. Jag läste först statsvetenskap och var helt säker på att jag skulle läsa min magister i det ämnet. Som – nästan – alla andra tyckte jag att internationella relationer var roligast och tanken på UD och att jobba inom den världen kändes helt rätt. Men så läste jag en fördjupning i utvärderingsanalys och jag hade då en lärare som heter Harry Pettersson som själv hade forskat kring utvärdering av reformer inom hälso- och sjukvården. Och var det något som hände! Plötsligt kunde jag se att jag kunde förena intresse för organisationer, ledning och styrning med mitt intresse för hälso- och sjukvårdsfrågor! Så sen blev det mest nationalekonomi med inriktning på hälsoekonomi och offentlig ekonomi.  Efter en sväng på universitet som amanuens på dåvarande institutionen för socialmedicin och deltagande i olika forskningsprojekt sökte jag och fick på regionen som bildades 1999 (två landsting slogs ihop samt hälso- och sjukvårdsverksamheten i Malmö Stad).

Vad blev din största insikt i arbetslivet efter studentlivet?
Nu med många års arbetslivserfarenhet kan jag se att jag saknar min glasklara ögon som jag hade med mig från universitet. Allt kändes så klart och tydligt i början och jag tyckte att jag visste mycket om hur saker och ting borde vara. Den största utmaningen är att behålla de glasklara ögonen som jag tycker att studierna och all den reflektion man kan göra när man studerar ger och samtidigt balansera detta mot den verkligen världen som inte alls gör som modellerna och teorierna säger men som ändå måste organiseras, styras och ledas och leverera resultat. En annan mycket tydlig insikt är att det trots allt är mycket roligare att arbeta och kunna vara med och påverka den verklighet man befinner sig i än att sitta utanför och studera den! 

Vad är ditt bästa minne med Lupef?
Karnevalsvåren 1994 med själva tåget som kulmen är ett jättekul minne! Alla våra styrelsemöten, funderande och planerande för hur vi skulle genomdriva våra olika projekt är också fina minnen. Färdigheter som övade mig på som ordförande etc i LUPEF är helt klart sådant som jag använder varje dag som chef och ledare för en stor organisation. Och såklart alla våra fester och vänner – flera av mina allra närmaste vänner än idag är personer som jag lärde känna genom att vi startade och drev LUPEF tillsammans.

Har ditt engagemang i Lupef gynnat dig i arbetslivet? Om ja – på vilket sätt?
Jag nämnde det ovan – jag använder mina Lupef-färdigheter varje dag!

Har du kontakt med några gamla Lupefare än idag?
Yes, vi är ett rätt så stort universitetsgäng som umgås än idag om än inte lika intensivt som förr med tanke på att vi är spridda för vinden, alla har arbeten och familjer som kräver mycket tid.

Finns det något som du vill hälsa dagens Lupefmedlemmar? Några visdomsord?
Studera det du tycker är kul, intressant och känner passion för. Vårda dina relationer och dina nätverk. Åk utomlands om du får tillfälle till det. Tids nog blir det dags för arbete och då är det viktigt att känna passion och att det är kul – det kommer ändå att bli mycket jobb och säkert också jobbigt då och då!

Maja Ekman, skribent
Kategorier: Krönikor