Den 7 juli 2017 röstades en ny internationell konvention igenom i FN:s generalförsamling med stor majoritet. Med 123 ja mot 38 nej-röster antogs ett kärnvapenförbud som trädde i kraft hösten samma år. Sverige var då, som ett utav få EU-länderna, för konventionen. Sedan dess har en inhemsk debatt pågått i Sverige i huruvida vi ska ratificera avtalet, det vill säga göra det till en del av vår lagstiftning, eller inte. Den stora frågan har varit huruvida Sveriges militära samarbeten skulle påverkas positivt eller negativt av avtalet, eller om det ens skulle göra någon skillnad.
Sedan konventionen antogs har en utredning genomförts i Sverige på beordrande av regeringen, och i början av januari presenterades resultatet. I den avråder experter från ratificering av konventionen. Konsekvenserna av den blir helt enkelt för stora för Sveriges militära ställning i världen. Motiveringen av avrådan tar bland annat upp hur andra viktiga länder med inflytande, som t.ex. Kina och Ryssland, inte har anslutit sig till avtalet och att konventionen är långt ifrån färdigutvecklad. Om Sverige skulle skriva på avtalet skulle det påverka Sveriges relation med NATO, då Sveriges ställning som kärnvapenmotståndare kan leda till ökad militär osäkerhet.
Det hade varit ett stort felsteg av Sverige att inte ratificera konventionen. Jag tycker vi ska sträva efter en värld utan kärnvapen, då risken för förödande krig såklart blir mindre om vi blir av med dem. En värld utan kärnvapen skulle innebära en säkrare värld för alla. Samtidigt säger jag inte att man ska vara naiv och bortse från de hinder som finns för att det ska bli så. Även ifall Sverige som stat antar konventionen betyder inte det att kärnvapenmakterna helt plötsligt kommer börja rusta ned, eftersom det militära maktspelet vi ser idag är uppbyggt kring vilka som har kärnvapen. Att länder som USA och Ryssland snarare har gått i motsatt riktning de senaste åren är bevis på detta. Det betyder inte att Sveriges röst är helt obetydlig bara för det.
Om Sverige, som i så fall ett av arton länder, skulle skriva under konventionen är det ett viktigt ställningstagande. Andra länder som står och väger kanske också helt plötsligt vågar göra det. Även ifall Sverige är ett litet land till folkmängd har vi enormt inflytande per capita inom världspolitiken. Vi ses som en viktig och pålitlig internationell aktör, som får vara en viktig part i många stora sammanhang. Att det är Sverige som får stå värd för fredsprocessen för Jemen eller hålla samtal med Nordkoreanska representanter är ett tecken på det. Jag tror, och hoppas, att ett ställningstagande från Sveriges sida skulle inspirera, och i längden skapa en mer inflytelserik motståndssida.
Det kvarstår att se när och hur riksdagen röstar i frågan. Jag hoppas innerligt att Sverige röstar igenom avtalet, även om jag inte tror att det kommer bli så. Det är ett stort och modigt kliv Sverige tar vid ratificering. För att man ska få en förändring i världen krävs det att de riskerna tas. Det kommer vara värt det i slutändan, även om man får lida på vägen mot målet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
