Stefan Löfven härdade ut. Det var en påtagligt munter statsminister som efter Liberalernas och Centerpartiets oväntade stöd kunde utropa sig som segrare. En uppluckring av den traditionella blockpolitiken, liberala marknadsreformer och “hemliga” eftergifter till Vänsterpartiet krävdes för att lösa det som varit historiens längsta regeringskris. Många betraktade därmed saken som utagerad. Men samtidigt står nu uppgörelsens parter inför uppgiften att ta ansvar för det ideologiska och politiska dubbelspel som den innebär.
“Tre gånger ska du neka mig” och tre gånger nekades de förslag till statsminister som talmannen Andreas Norlén la fram. Därmed såg spelplanen tydlig ut – en enad allians för Ulf Kristersson och ett enat vänsterblock för Stefan Löven. Med den högergir som de borgerliga åstadkommit under de senaste fyra åren, regeringens beroende av vänsterpartiets stöd och Sverigedemokraternas obekväma närvaro tycktes extraval vara det enda möjliga. När det såg som allra mörkast ut kom så chockbeskedet – Liberalerna och Centerpartiet ändrade sig och förklarade sig villiga att släppa fram Stefan Löven som statsminister för att få ett slut på krisen.
Den liberala anti-logiken är intressant. Det är förvisso inte historiskt unikt att de båda mittenpartierna tolererar en socialdemokratisk regering. De båda centerledarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson saknade under hela sina politiska liv en naturlig koppling till en samlad borgerlighet, vilket slutligen blev deras politiska fall. Därmed inget nytt. Det unika i januariöverenskommelsen (JÖK) är omständigheterna, villkoren och argumenten som toleransen av regeringen bygger på.
Omständigheterna är kvantitativt tydliga. Väljarna är trötta på mittens velande och opinionsundersökningarna visar att kappvänderiet skulle straffa de bägge hårt i ett eventuellt extraval. Många väljare skulle fly till de boomande Kristdemokraterna och de idogt envisa Sverigedemokraterna, något som onekligen skulle förskjuta maktbalansen i borgerligheten åt det konservativa hållet. Ändå är det till exempel Liberalerna som är villiga att gå längst i frågor om avregleringar, skattesänkningar och höjda anslag till försvaret. En vänsterförskjutning av partiernas liberala reformprogram anses alltså vara bättre än en högerförskjutning som kan garantera en klassisk borgerlig politik. Riksdagsplatser väger tyngre för Centerpartiet och Liberalerna än deras ideologiska integritet.
Villkoren för stödet är sakpolitiskt tillbakaverkande för den politik mittenpartierna vill föra. Budgeten som M/KD fick igenom kommer fortsatt gälla, Vänsterpartiet vinner en icke-eftergiftsfri vågmästarposition och som grädde på moset en rad liberala reformer som kommer begravas av regeringen. Inga marknadshyror, ingen privatisering av Arbetsförmedlingen och flera skattefinansierade förmåner. Det är svårt att definiera logiken i partiernas agerande som annat än anti-liberal. Carl Bildt har på Twitter beskrivit det hela som “varken hackat eller malet”.
Argumentationen för överenskommelsen har också varit makaber. För Annie Lööf och Jan Björklund tycks inte avtalet innebära någon positionsförändring för de bägge i förhållande till regeringen. Båda uttryckte att de hellre skulle ha sett Ulf Kristersson som statsminister, men röstade för Löven. Båda hävdar att de fortfarande är oppositionspartier, men röstade för en röd-grön regering. Båda stödjer hellre en regering som i sin tur får stöd av Vänsterpartiet, snarare än att stödja en M/KD-regering som i sin tur stöds av Sverigedemokraterna. De resoluta vallöftena om att byta ut Sveriges regering gick därmed upp i rök. Är “JÖKARNA” verkligen medvetna om omöjligheten i sitt agerande inför väljarna?
Gamla allianser begravs och nya bildas. Vänster, mitten eller höger – ingen känner sig nöjd med januariavtalet, men det är ändå upphovsmakarna som har dragit det längsta strået. För första gången sen 2004 får Annie Lööf och Jan Björklund replik i riksdagsdebatten från sina forna alliansvänner. Politiken må stå längst fram på partiernas prioriteringslista, men ideologisk illojalitet är en svårglömd synd för borgerliga partier. Regeringen är hårt ansatt av Vänsterpartiet som talar om en uppkommen nyliberal hegemoni i svensk politik. Jonas Sjöstedt, den otippade vågmästaren har till och med lovat att tillsammans med Ulf Kristersson fälla regeringen om hans parti inte får det inflytande de förväntar sig. Det säger en del om situationens gränslöshet när en moderat och vänsterpartistisk partiledare kan enas i riksdagen.
Nu stundar prissättningen och betalningen av alla kompromisser, svikna löften och brutna gemenskaper. Den senaste tidens händelser kommer ge upphov till ringar på vattnet i skapandet av framtidens regeringskonstellationer, vem som får betala notan kvarstår att se. Ändå kan man i dagsläget konstatera en sak: Centerpartiet och Liberalerna lyckades kanske med att bryta riksdagens schackposition och i utbyte har de spelat sig själva till matt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de åsikter som uttrycks är skribentens egna
