Den 27:e januari 1945 kommer soldater från den röda armén fram till ett stort fält omgivet av taggtråd och vakttorn. Platsen de befinner sig på brukade heta Oświęcim. På foton från 30-talet går det att se stadens befolkning leva sina liv obrydda av omvärldens upptrappade stormaktsspel. Ett pittoreskt torg, skrattande grossister och rökande män i korkskruvar – helt omedvetna om att den plats de kallade hem skulle gå till historien under ett helt annat namn.
När soldaterna närmar sig ytterligare uppenbarar sig människor bakom stängslet – de ser ut som lortiga, vandrande skelett. Det var de som hade lämnats kvar, de allra svagaste och sjukaste. Bara dagar tidigare hade de sett 60 000 av sina medfångar ledas iväg på marscher mot mål de sannolikt aldrig skulle komma fram till.
“Det gick att se glädjen i deras ögon. De förstod att räddningen var här, att de var fria.” säger den nu 95-årige Ivan Martynushkin, kapten för den röda arméns 322:a infanteridivision, i en radiointervju 2015. Människorna som Martynushkin och hans kamrater precis har upptäckt var lättade för att det jordiska helvete de gått igenom äntligen var över. Den 27 januari är sedan dess en väldigt speciell dag; en dag av sorg och hågkomst.
En helt vanlig dag i januari 2019 är det, likt det var den dagen, några ynka plusgrader, dimmigt och slaskigt efter att snön smält under natten. Med tårarna i ögonvrån och en kväljande känsla i magen gick vi runt där – där nazisterna mellan 1940-1945 mördade 1,1 miljoner människor: Auschwitz.
Turen började i Auschwitz I – det lilla lägret. Det var hit som de första fångarna anlände 1940 för att placeras under bevakning. Främst politiska fångar huserades i de stora bruna tegelhusen, som i en annan miljö i en annan tid hade kunnat vara vanliga bostadshus. Vår guide berättar detaljerat på perfekt engelska om lägerkommendanten Rudolf Höss liv. Hur han vid krigsutbrottet sändes till Auschwitz för att organisera fångenskapen för politiska och militära fångar i andra världskrigets första skeden. Hur lägret snabbt kom att fylla en viktig geografisk funktion för deporteringen av den judiska befolkningen från södra Polen och Ungern. I kölvattnet av den slutgiltiga lösningen av judefrågan krävdes det att lägret expanderade och organiserades mer effektivt. Med andra ord krävdes större yta och ett större mördande av människor. Från att ursprungligen ha varit ett arbetsläger omvandlades Auschwitz till en plats på vilken 70% av de anländande direkt skulle komma att dö.
I ett hus blir vi ombedda att inte ta foton. Vi har nått platsen där en bråkdel av ägodelarna från fångarna samlats. I ett rum ligger 80 000 skor, i ett annat 7 ton hår – allt hittat dagen den 322:a infanteridivisionen anlände till lägret. I rum efter rum tornar väldiga berg av personliga ägodelar upp sig och likt ett konstverk måste man nästan gå nära för att se detaljerna av allt det som tycks vara en stor helhet. Det är slående hur lite dessa objekt egentligen hör ihop med varandra. Aldrig har en enkel emaljmugg stått i samma köksskåp som en dyrbar porslinsskål. En blond fläta har aldrig berört en brun fläta. Ett par dyra lackskor har aldrig trampat samma mark som ett par skitiga galoscher. Ändå ligger allt där tillsammans, som ett bevis på historiens totala likgiltighet gentemot enskilda människors öde. Deras ägare må vara döda, men sakerna finns kvar. De finns kvar som en manifestation, inte så mycket för ett kollektivt lidande som för ett individuellt. Varje enskild sak i rummet har tillhört en människa, ett liv.
Ett stenkast från kommendantens pampiga villa ligger en stor bunker. När vi går in försvinner allt ljus och luften blir tjock av den dåliga ventilationen. Ur en lucka i taket bryter en ensam ljusstråle det dunkla rummet och lyser upp den ena väggen. Hundratals vita och urgröpta streck täcker väggens gröna grundfärg. Skrapmärken efter naglar. I nästa rum: stora ugnar för kremering av kroppar. Det var i Auschwitz som de första testerna av olika gaskammare gjordes och det var även här, i skuggan av sitt vidriga livsverk, som Rudolf Höss hängdes efter kriget.
Vi når Birkenau – det stora lägret – och även om Auschwitz efter böcker, bilder och filmer är igenkännbart, är det en helt annan sak än att se det i verkligheten. Så långt ögat kan nå i alla väderstreck uppenbarar sig ett oändligt landskap av taggtråd, baracker och vakttorn. I hundratals rader ligger stora baracker, till för uppemot 1000 personer. Många av dem är nedbrända. När krigsslutet var förestående försökte nazisterna i all hast radera varje spår av lägrets existens. Om Auschwitz I är ett koncentrationsläger är Birkenau en dödsfabrik. Varenda millimeter av lägret är industriellt organiserat och konstruerat för att på ett så effektivt sätt som möjligt ta emot, sortera och slutligen avrätta människor. En ensam tågvagn har placerats ut för att illustrera hur tågen dagligen anlände med tusentals nya fångar som efter resan delades upp efter fysisk förmåga och antingen sändes till slavarbete eller direkt till gaskamrarna.
Efter turen sitter vi i taxin påväg hem och tänker för oss själva. Vi försöker förstå, men det är omöjligt. Vi kommer aldrig kunna förstå vad dessa människor tänkte på – var de rädda? Förstod dem någonsin vad som väntade? Kände de skam? Omständigheterna dessa människor gått igenom är så pass förskräckliga att de nästan känns utomjordiska – hur ska vi kunna förstå?
Just det faktum, att kunna förstå, blir svårare och än mer abstrakt i takt med att de människor som har varit delaktiga, som har upplevt, lämnar oss. Den 27 januari 2015, förintelsens 70-årsdag, deltog 300 överlevare i minnesceremonin vid ruinerna av gaskamrarna Birkenau. Samma dag i år närvarade ynka 53. En händelse kan lätt kännas uråldrig och förlegad när människorna inblandade, både bokstavligen och bildligt talat, försvinner; ett ögonvittne är oersättligt.
En sak som vi, när vi sitter där i taxin, ändå kan förstå är att vi aldrig får glömma. Vi – mänskligheten – får aldrig glömma vad som kan hända när kategorisering och exploatering av människor blir norm. Det är vår skyldighet att aldrig glömma det kollektiva och individuella lidande som likt ett svart moln hänger över ondskans högborg. En inskription på ett minnesmonument i Auschwitz-Birkenau lyder:
“Må denna plats, där nazisterna mördade cirka en och en halv miljoner män, kvinnor och barn, mestadels judar, från ett antal länder i Europa, för evigt vara en varning och ett skrik av förtvivlan till mänskligheten. Auschwitz-Birkenau 1940-1945.”
Och som George Santayana uttrycker det: “Den som inte kommer ihåg historien är dömd att upprepa den.”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
