Ingenting varar för evigt, allt har en början och ett slut, en uppgång och ett fall. Detta är en grundpremiss för allt i livet och går att finna i det minimala såväl som i det enorma. Trender kommer och går, filmer slutar med ett kursiverat “The End”, även de högsta bergen eroderar och den djupaste havsgraven kommer en dag att bli den näst djupaste. Den slutgiltiga symboliken är livet i sig självt, faktumet att vår existens en dag kommer upphöra. Vi blir infödda i, och tvingas köpa denna premiss för att sedan göra vårt bästa för att finna mening inom dess ramar. Jorden kommer att gå under, livet kommer att ta slut, och ändå fortsätter vi leva varje dag. Varför?
Alternativet, att allt varar för evigt, kan verka lockande. Samtidigt hade vi kanske inte strävat efter mening och resultat som vi gör nu om vi inte hade en begränsning i tid och resurser. I cykliska religioner som Buddhismen fungerar tanken på det eviga – en vandrande själ, atman, som reinkarneras för evigt – då det fortfarande finns en mening i form av att eftersträva god karma som avgör hur man återföds i nästa liv. Men i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, kan tanken på det eviga bli ett skräckliknande ekorrshjul-scenario.
Inom akademiskt skrivande betonas ständigt hur viktigt det är att avgränsa frågeställningar för att kunna ge ett tydligt och heltäckande svar, i avsaknad på avgränsningar uppstår lulliga avhandlingar och slutsatser som inte besvarar frågeställningen fullt ut. Kanske är livet också så, att det är dess spelregler och begränsningar som gör det lättare att finna mening och svar. Att slutet är en fråga om när, och inte om, blir kanske en spark i baken som omvandlas till bränsle för handling och förändring.
Ett slut uppfattas ofta som något dåligt och sorgligt, slutet skall undvikas och fördröjas. Detta märks inte minst på sökresultaten för synonymer till ordet slut såsom “knäckt” “urlakad” och “fall”. Kontroversen kring eutanasi – dödshjälp – och faktumet att detta är förbjudet enligt lag i Sverige kan också ses som en indikation på att rädslan för slut är inbäddad i samhället. Men begreppet slut förtjänar att nyanseras. Ett avslut kan i många fall vara jobbigt och lämna kvar en känsla av tomhet, men inte alltid; ett destruktivt förhållande, en riktigt jobbig arbetsvecka eller trånandet efter vardag och rutin när semestern blivit till en syfteslös tillvaro är tre av många exempel på när ett slut är önskvärt och fördelaktigt.
Tanken på att allt har ett slut kan både motivera och lamslå, men det finns även ett ett tredje förhållningssätt – ignorans. Sista veckan på ett sommarlov eller när någon man håller kär fått ett dödsbesked; att avsiktligen förbise är en av människans många försvarsmekanismer, och i frågan om alltings ofrånkomliga slut kan det kännas skönt och trösterikt att hålla slutet på en armlängds avstånd, om inget annat är det det närmsta vi kan komma att kontrollera det.
Oavsett om vi gör allt i vår makt för att förtränga slutet eller välkomnar det med öppna armar är det ett ofrånkomligt faktum som kan både stjälpa och stärka. Kanske är det så att vår rädsla för slutet skulle minska om vi började omvärdera begreppet och amputerade det från dess traditionellt sett negativa associationer. Kanske är det så att vi borde sluta deppa och våndas över vår oförmåga att tänja på naturens lagar. Kanske är det så att vi istället borde se ett jobbigt slut som det yttersta beviset på att vägen dit varit meningsfylld.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
