Få band har personifierat det hedonistiska rocklivet som Oasis. Unga, oregerliga och musikaliskt briljanta tog de hela världen med storm under 90-talet med sina maffiga anthems och mjuka ballader. I en tid då rave och technomusik dominerade den brittiska musikscenen lyckades bröderna Gallagher blåsa nytt liv i distade gitarrer, raspiga röster och enkla liveframträdanden. Men ändå var Oasis i mångt och mycket ett sista andetag för den musikrörelse som kom att förändra 1900-talets popkulturella historia. Kanske ska vi aldrig mer se ett band som andades, levde och spelade rock på ett mer genuint sätt.
I 1980-talets Manchester växte bröderna Noel och Liam Gallagher upp i en tillvaro präglad av politisk, ekonomisk och kulturell lågkonjunktur. Punkens revolutionära era med band som Sex Pistols, The Clash och Joy Division var förbi. Likaså den unga och ångestfyllda indiescenen med The Smiths som frontmän. Arbetslöshet, utanförskap och droger tog ett allt större grepp om den engelska arbetarklassen och samhällets polarisering blev allt större problem. För de båda bröderna blev musiken från förr – The Who, Beatles och David Bowie – ett sätt att överleva i den annars så grå tillvaron. Den nyfödda ravekulturens knarkinducerade glättighet intresserade inte bröderna, den var inte rock. 1991 bjöd de in några kompisar att repa tillsammans och beslöt sig för att under namnet Oasis försöka få några spelningar. Utfattiga, men totalt dedikerade åkte de land och rike runt för att spela sina första egenskrivna låtar. Att spela för färre än 100 personer eller bli betalda i öl spelade ingen roll. För Oasis var musiken det som räknades; att aldrig kompromissa med sina ideal om hur rockmusik ska låta.
Så höll det på i tre år, men 1994 kom allt att förändras när bandet på en spelning i Skottland upptäcktes och på studs blev erbjudna skivkontrakt. Med den första skivan Definitely Maybe som gavs ut av ett litet indiebolag exploderade Oasis popularitet i Storbritannien. Deras låtar var ärliga och behandlade den tillvaro som de upplevde och de drömmar de hade. I låtar såsom Cigarettes and alcohol och Bring it on down beskrevs en dyster tillvaro av supande som enda nöje. I andra låtar såsom Live forever och Slide away hur drömmen om ett bättre liv måste överskugga allt annat. Liams påtagligt vackra sångröst och Noels enorma gitarrsolon slog an en sträng hos ungdomarna – här kom ett band som aldrig kompromissade, de tog ingen skit. Storbritannien stod handfallna inför två Beatles-klippta bröder från norra England.
Resten av bandets historia är en turbulent framgångssaga. Den andra skivan (What’s the story) Morning glory? med bland annat de legendariska låtarna Wonderwall och Don’t look back in anger gjorde bandet världskända hos en bred publik. Succén kulminerade 1996 med de två legendariska spelningarna på Knebworth som 250 000 människor bevittnade och över 4% av landets befolkning sökte biljetter till. Bandets attityd utåt var ökänd. De skröt om att inte ha något djupare budskap i sina låtar, om hur de avskydde svårfångad musik och om hur de hatade artister såsom Phil Collins, Pearl Jam och Coldplay.
Livet som världsrockare var lika viktigt för bandet bakom scenen som på den. Historier om droger, otrohetsaffärer, slagsmål, avhopp och den stigande konflikten mellan bröderna Gallagher stormade ständigt runt bandet. De kommande 10 åren fortsatte bandet att producera, spela och uppröra men allt föll ihop år 2008 då Noel, en av hörnstenarna i bandet beslöt sig för att lämna bandet fem minuter innan en konsert i Paris och Oasis blev historia. Sen dess har myten om bandets beteende, låtskrivande och musikaliska genialitet odlats och förökats bland ständigt nya skaror av fans. Och däri ligger ett korn av nostalgisk sanning – rockvärlden ska aldrig mer få ett band som Oasis.
Så vad hände sen? Var verkligen Oasis det sista verkliga rockbandet? Den musikaliska världen har förändrats radikalt sen 90-talet. Musiken har blivit mer tillgänglig och diversifierad, men också mer styrd av kommers och marknadsföring. Samtidigt har omständigheterna i vårt samhälle förändrat utgångspunkten för framväxten av nya rockband. Resan från gräsrötterna till toppen som Oasis gjorde och det gränslösa livet i ständigt överflöd som rockare är inte längre säljbart för den breda massan. Tiden då rockband betraktades som levande gudar med nationella uppror vid ljudet av deras musik är över. Utbudet är för stort och de oändliga medierna gör att band inte kan uppnå en total legendstatus längre. Det liv som rockarna i Beatles, Stones, Led Zeppelin eller Oasis levde är alldeles för exponerat. Hela rockrörelsen kärna att genom utvsvävande liv och brölig musik skaka om samhället i fogarna är dött. Att komma ifrån ingenting och bli störst i världen oavsett om världen vill det eller ej. Oasis var både före och efter sin tid och lyckades i 90-talets förvirrade nihilism påminna om att rockens ideal: att aldrig ta skit, att aldrig ge upp och att leva sitt liv, ständigt är aktuella.
Det finns absolut band kvar som anspelar på att vara verkliga rockband, men det verkar som att trovärdigheten i detta inte finns kvar. Att stå rakt upp och ned och lira låtar med mycket dist duger inte längre. Det finns andra attraktionsfaktorer som konkurrerar med musikens originalitet och musikernas beteende. Man förväntas vara tilltalande för en bred massa, man förväntas bete sig på ett visst sätt och fansen är snarare beundrande bevakare än frälsta följeslagare. Visionen som präglade rocken, att man genom enkel musik kan ge uttryck för en generations ambitioner och därigenom till och med förändra samhället, är död. När Liam Gallagher med ihopsnörda armar bakom ryggen stod inför ett oändligt folkhav och sa att han var en rockstjärna, då menade han det.
Det riktiga rockbandet må kanske vara dött men på spellistor, skivor och trumhinnor finns dess budskap inetsade för förhoppningsvis all framtid, och ibland såsom när Manchester efter bombningarna 2017 stämde upp i en gemensam “Don’t look back in anger” så påminns man om att rockmusiken lever vidare i oss och för oss. Då framstår klyschan i att spela Wonderwall kl 03:56 en lördagskväll inte längre som en plåga utan snarare som ett sätt att minnas det som en gång var en hel generations musikaliska sanning, att som Oasis säger: “Say it loud and sing it proud today”.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
