Cormac McCarthys roman The Road kom ut 2006 och kallas redan för en modern klassiker. Inspirerade recensenter tävlar i att skriva snygga omdömen och smarta formuleringar om boken och särskilt dess egenartade språk lockar till lovord. För oss pol kandare är den extra intressant då den kretsar kring frågan om hur människor kommer agera i tillstånd av anarki. The Road har också precis fört en anonym tillvaro på svenska biografer, vilket snart kommer leda till den alltid lika delikata frågan: ska jag läsa boken eller hyra filmen?
En man och en pojke är på väg söderut mot kusten och hoppet. De rör sig långsamt genom den ödelagda, uppbrända amerikanska landsbygden. På sig och i kundvagnen har de allt de äger: lager på lager av kläder och den lilla mat de kan hitta i ruinerna. Allt taget från de döda till de döende. Samt en revolver med två kulor. Vintern försöker döda dem, hungern likaså, för att inte tala om andra människor. Mat, vatten och eld är allt som räknas i anarkin. Landskapet är täckt av aska. Troligen hela världen. Livlösa rötter förlorar mot elementen och träden välter. Utsattheten är enorm. Kvinnan lämnade pappan och sonen ensamma för hon ville inte längre.
The Road dryper av vemod. Desperationen ledsagar överlevarna i en kapplöpning mot botten. Mänskligheten försvinner i takt med världens färger. Apokalypsen kom och stannade. Hur eller varför vet vi inte men det är människornas fel och allt verkar hopplöst så varför skulle de samarbeta? Hur kan man lita på nån annan? Att lita är att sänka vapnet. Nej, lek inte med maten. De starkaste blir slavdrivare/boskapshållare över de svaga och det är gott nog. Gud vill ha oss döda, så varför göra honom besviken?
Mannen och pojken försöker vara bättre. De ska inte döda någon, äta någon eller stjäla från någon. Om någon är död får man ta, för det skulle någon ha önskat. Men mannens nyttiga paranoia transformerar honom och snart är det endast pojken som håller honom på rätt sida linjen, för ungdomens oskuldsfullhet och hopp föds också i helvetet. Men varje dag, varje möte med andra, får även de dygderna se sig lite mer släckt, lite mer vuxet. Som mannen önskar – för hur kommer pojken annars att överleva när han en dag vandrar vägen själv? Till slut är det upp till läsaren att avgöra om mannens, männens, inställning var den rätta. Kunde det ha blivit på nåt annat sätt? Kunde anarkin och självcentrismen ha överbryggats och ett nytt samhälle byggts?
The Road handlar om vad vi människor är kapabla till för att överleva. Hur långt vi kan gå på en tank hopp. Eller för att vi inte är färdiga här på jorden, för att vi inte redo eller förtjänar att dö. Men också om kärlek: hur långt en man är villig att gå för att hans son ska få uppleva om så bara ett uns gott liv. En colaburk. Lite konserverade bönor med korv. Den är även en överlevnadsguide som till stor del handlar om mannen och pojkens tändande av eldar, iskalla nätter tätt ihopkrupna, vandrande på ödelagda vägar, rotande i skräphögar efter förnödenheter och öppnande av skåp i jakt på mat och kläder. McCarthy beskriver även de mest triviala sysslor med imponerande smidighet. Ibland kan det kännas som lite väl mycket skåpsöppnande och eldtändande, men så inser man att det är meningen och att det måste vara så: mannen och pojkens dagar ser ut så, och hur annars kan vi relatera till deras överlevnadskamp? Det är så de lever och så de lär sig och så de tynar bort så hur annars ska vi följa dem? Det är i det triviala som mest händer eftersom urladdningarna knappt ens äger rum i jämförelse. Det är en stillsam bok och det är just denna utdragenhet, denna långa kamp, som gör den till vad den är: ett mästerverk.
We’re going to be okay, arent we Papa?
Yes. We are.
And nothing bad is going to happen to us.
That’s right.
Because we’re carrying the fire.
Yes. Because we’re carrying the fire.
Ovan en bit dialog som illustrerar bokens extremt sparsmakade men ändå otroligt målande språk som är olikt allt annat jag läst i romanväg. McCarthys få, extremt väl valda (och ibland påhittade) ord berättar inte en suck mer än vad som krävs; det står nästan mer att läsa mer mellan raderna. En smärre överdrift, absolut, men en talande sådan. McCarthy beskriver känslor och tankar med enorm precision utan att alls beskriva dem. Dialogen innehåller inga adjektiv eller citationstecken, för de behövs inte. Meningarna är så väldigt enkelt byggda för att de kan vara det. Semikolon eller tankstreck syns inte till – för det går lika bra utan. Det gäller även för apostrofer, länkande ord, namn och tidsangivelser. Det kan vara femti-, sexti-, sjutti-, åtti-, nitti- eller nollnolltal och pojken kan vara sju, åtta, nio, tio, elva eller tolv år – vi behöver inte veta exakt. Precis som pappan måste ställa om sitt beteende för att klara av den nya världen tvingar McCarthy oss att kasta ut våra inarbetade förväntningar och bara låta oss svepas med av textens flyt. Och det funkar. The Road är sannerligen en oerhörd språkmässig bedrift. Läs den för allt i världen på originalspråket, för jag har svårt att tro att en översättning till det mer ordfattiga svenska språket kan mäta sig med den superba engelska som McCarthy presterar. Att det blir många vända blad i lexikonet gör bara fascinationen större.
Det finns dock vissa reservationer angående språket: uppbyggnaden inför de riktigt dramatiska scenerna, och scenerna i sig i viss mån, blir lite lidande, och ibland kan det sparsmakade språket även leda till ett för bra flyt i texten så att man läser raderna utan att reflektera. Men detta är inte mer än fotnoter; språket är i sanning en helt ny läsupplevelse, ja en uppenbarelse, som bevisar att skönlitterär text ingalunda är ett färdigutforskat område utan har mycket kvar att ge. Berättelsen å sin sida har så många bottnar, så fina metaforer och så utsökt symbolik att den inte får missas av någon. The Road är vacker, sällsam och halsbrytande och lämnar inte någon oberörd. Det är dock viktigt att tidigt inse att mannen och pojkens resa är viktigare än deras mål, åtminstone för oss läsare. Om man inte gör detta utan närmar sig den som en dussindeckare och avfärdar den som trög eller långrandig eller händelselös så missunnar man nämligen sig själv en oerhört stark läsupplevelse. Då är det lika bra att stoppa revolvern i munnen.
Hur överför man då en så litterär upplevelse som The Road till film? Bör man ens försöka? Förra gången en av McCarthys böcker filmatiserades blev resultatet som bekant enastående – No Country For Old Men vann fyra Oscar och många, många fler priser – men att Hollywood ens vågar nämna The Road är tillräckligt för att vissa ska plocka upp högaffeln. Så hur blev resultatet? Svar: Viggo Mortensen, ett manus anpassat till filmduken och en stor krutdurk lagd på domedagsmiljöerna.
I filmen ges urladdningarna den dimension McCarthys språk inte riktigt tillät i boken och de allra flesta anpassade detaljer har blivit till det bättre för ovanlighetens skull. Jag gillar särskilt att mannens fru, pojkens mor, får större utrymme. Filmen förlorar dock på att den är ganska kort eftersom de mer fartfyllda passagerna då prioriteras över de mer triviala och långsamma, vilka som sagt har lika mycket om inte mer att erbjuda. Tyvärr har denna dagliga kampen mot hunger, trötthet, väder och ovisshet tonats ner lite. Om man jämför med boken med dess så centrala självmordstanke får man faktiskt intrycket att mannen och pojken tar sig genom landet hyfsat enkelt. Många av bokens simpla men ack så djupa lägereldskonversationer har också gått förlorade. Det är synd att det har blivit så eftersom det hade varit så lättfixat: fem minuter mer film hade gjort tricket.
Desto mer glädjande är Viggo Mortenson som mannen. Skådespelarna fångar allihop känslan av hopplöshet utmärkt, men Mortensen utglänser dem alla med råge. Han är enastående i sin misär och i sin kärlek till barnet. Han är trött, så oerhört trött, men tanken att ge upp korsar bara hans sinne i korta ögonblick och skakas genast bort, gång på gång på gång, outtröttligt oavsett hur jävligt de har det. Han är den han måste vara. Som uppfostrare är han ömsom hård, ömsom öm, och Mortensen är det extremt bra. Sällan har någon i sina ögon blandat vemod med beslutsamhet så övertygande – prestationen är totalt hjärtbrytande.
Det är alltså som visuell upplevelse filmen har sina stora kvaliteter. Eftersom miljöerna i The Road spelar en så central roll har passande mängd möda också lagts ned på dem. Överblicksbilderna är enastående sorgligt vackra. Fallna träd ligger överallt i skogarna och dess sjöar. Telefonstolpar lutar åt alla håll och deras trådar bildar stora nystan på marken. Det gråa havets enhet med den gråa himlen bryts endast av skeppsvraken. Askan finns överallt. Den enda färgen som kan genomtränga det gråa eller eldens guldgula – de två färgfilter som finns kvar i världen – är blodrött. Allting är en enda stor varning för vad vi kan ställa till med om vi inte hindrar oss själva; de kvarvarande människospillrorna är inte vackra, men inte desto mindre viktiga att beskåda för det. McCarthys beskrivning av ett liv utan naturen, en snabb väg mot livets totala undergången, blir mer aktuell för varje dag som går och häri tjänar filmen ett stort syfte.
Men om ni bara antingen ska läsa boken eller se filmen, läs boken. För inte bara kan den säga oss mer, den är dessutom en upplevelse så skild från vad man är van vid att det är häpnadsväckande. Filmen är bra men kan inte på något sätt mäta sig med den bedriften. Däremot är den ett komprimerat komplement till boken som framförallt erbjuder oss en kolossalt vacker domedag att förfäras av, men även vissa andra egna kvaliteter, inte minst Mortensen.
Så se nu till att uppleva The Road om ni inte har gjort det. Ni kommer inte ångra er.
av Tim Isaksson
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.