Att fylla i ett formulär från Försäkringskassan, SEB eller Skatteverket är nästan alltid något ångestfyllt. Blandningen av abstrakta skatterelaterade begrepp och den panikartade känslan när man får en överblick över sin ekonomi skakas till en cocktail vars baksmälla sitter i länge. Jag känner mig alltid oerhört dum i sådana sammanhang. Exkluderad från något varje medborgare bör kunna förstå. Turligt nog har svenska myndigheter en skyldighet att förklara vad abstrakta skattebegrepp betyder, men sådan transparens har inte alla. Speciellt inte överstatliga myndigheter som Världsbanken.
Litteraturvetaren Franco Moretti och vetenskapshistorikern Dominique Pestre har i artikeln Bankspeak: The Language of World Bank Reports undersökt vilket språk som funnits i Världsbankens och dess föregångares rapporter från 1946 till 2012. Världsbanken beskriver sitt mål som: ”To end extreme poverty and promote shared prosperity in a sustainable way”. Ett mål vi alla kan stå bakom, men Pestre och Moretti visar på en viss problematik när dessa goda, välmenande principer ska realiseras: de är för abstrakta för att kunna bli verklighet.
Moretti och Pestre går tillbaka i historien för att förstå hur det var förr. Under mitten av 1900-talet summerades det upp i klarspråk. I rapporten från 1958 konstaterade Världsbanken följande: att Kongos transportsystem var främst inriktat på export; att vägarna användes för jordbruk-till-marknads-leveranser; och att på senare år hade trafiken på dessa vägar ökat i takt med den nationella marknadens tillväxt och odlingssystemens förbättring. Konkret beskrivning, lättförståelig och ger en god översikt av Kongos ekonomiska läge.
Vid en jämförelse med rapporten ett halvsekel senare, 2008, ser en beskrivning av samma område ut så här: ”Countries in the region are emerging as key players on issues of global concern, and the Bank’s role has been to support their efforts by partnering through innovative platforms for an enlightened dialogue and action on the ground, as well as by supporting South-South cooperation.” Precis som med Världsbankens motto håller läsaren helt med i vad rapporten säger: det som beskrivs är gott och välmenande.
Men, det säger inte något alls om vad de ska göra.
Långt borta är beskrivningarna av det materiella och lättförståeliga. Istället har dessa abstrakta principer tagit över rapporten för hur denna mäktiga, överstatliga myndighet beskriver omvärlden. Principer som lovar allt och ändå inget.
Världsbankens nya språk villar bort den vanlige medborgaren med högtravande förklaringar om vad den ämnar göra, bort från det faktum att de inte har någon konkret plan. Då det gäller våra egna svenska statliga myndigheter har vi möjlighet att fråga vad som menas med en viss formulering eller begrepp, och hoppas få det förklarat för oss. Men när Världsbanken, denna påstådda goda kraft i världen, använder ett abstrakt språk lurar de sin egen målgrupp. Hur ska fattiga människor i ekonomiskt utsatta länder, som behöver Världsbankens stöd allra mest, förstå hur de ska få hjälp?
Tack vare sitt språk undgår Världsbankens metoder granskning. Medias nuvarande fokus på myndigheten ligger på vem som ska styra det, då Donald Trump nominerat den öppet Kina-kritiske amerikanen David Malpass till att bli Världsbankens chef. Eftersom Världsbanken ska bekämpa fattigdom i samtliga länder runt om i världen, är det förståeligt varför nomineringen av Malpass är kontroversiell. En chef som exkluderar en av de största ekonomierna i världen, en handling stöttad av Trump själv, gör Världsbanken till en politisk aktör i världspolitiken. Något den absolut inte ska vara.
Men frågan är om detta verkligen är Världsbankens största problem. Traditionellt har myndighetens chefer varit amerikanska och nominerade av amerikanska presidenter, vilket lyft frågan om bristande neutralitet tidigare.
Den verkliga problematiken ligger i den bristande transparens Världsbanken har fått den senaste decennierna. Moretti och Pestres forskning visar hur banken kan lova allt och samtidigt inget. Med det språk de använder kan chefer, oavsett om det är Malpass eller inte, driva en politisk agenda utan att förlora omvärldens tillit.
Om Världsbanken ska vara en god, främjande kraft, bör den låta den vanliga medborgaren bedöma det själv. Vad myndigheten behöver är konkreta målsättningar och beskrivningar som gör dess verksamhet tillgänglig för den vanliga människan. Ett konkret språk hjälper lika mycket vid granskning av en mäktig, överstatlig myndighets verksamhet, som vid en ansökan om bostadsbidrag.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
