Inatt går ännu en Oscarsgala av stapeln. Ursprungligen skapad för att ge konstnärlig legitimitet åt en industri med dittills dåligt rykte, har Oscarsgalan växt till att idag vara ett av världens mest välrenommerade kulturpris. Tack vare prisets prestige har vinsten – eller i vissa fall endast nomineringen – av en Oscarstatyett en oerhörd innebörd för en films biljettintäkter. Många av oss minns hur det var att gå i hyrfilmsbutiken när man var liten och se VHS på VHS som ogenant annonserade sina Oscarsnomineringar och priser. Ibland gick det till och med hem: jag kan inte förneka att Titanic hamnade i mitt 10-åriga jags kundvagn efter att den legat i en reahög på Ica Kvantum och högljutt skrutit om sina 14 nomineringar och 11 vinster. Än idag kommer jag på mig själv med att instinktivt dras till filmer med så många Oscarsnomineringar att man knappt kan urskilja filmens titel. Oscarsgalan har fått någon sorts internationellt erkännande som definitionen av filmkvalitet. Men hur välförtjänt är den rollen egentligen?
Till att börja med har Akademien – inte den svenska då, utan the Academy of Motion Picture Arts and Sciences – ett problem i och med att den gärna låter Oscarsgalan representera hur Akademien ser på sig själv. Akademien klappar gärna sig själv på axeln genom att nominera filmer som ofta handlar om kämpande skådespelare eller filmskapare som sig själva – till exempel La La Land, Shakespeare in Love, Birdman, med flera – eller filmer som låter Akademien tro att de är mer inkluderande än de är. Sedan Oscarsgalans start är Black Panther den enda film med svarta skådespelare som inte handlar om rasförtryck som någonsin nominerats till en Oscar, och endast en kvinnlig regissör har någonsin vunnit den prestigefyllda “bästa regi”-kategorin – och det för en film som hade EN kvinnlig skådespelare som medverkade. The Hurt Locker, om ni är nyfikna.
The Academy Awards är dessutom känd för att vara bland de minst progressiva kulturutmärkelserna som existerar. Länge berodde bristen på svarta skådespelare bland nomineringarna på att Akademien var rädda för att skrämma bort den välbärgade vita publiken, och därför endast lät nominera svarta kvinnliga skådespelare i roller som till exempel nanny, hushållerska, eller slav. Dessutom blev varken Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey till 1969 års gala eller Christopher Nolans The Dark Knight till 2008 års gala ens nominerade till priset för “bästa film”, eftersom de båda visade upp genrer som den konservativa Akademien inte vågade ge en chans – även om antalet nomineringsplatser för “bästa film” utökades från 5 till 10 till följd av den enorma kritiken Akademien fick efter att The Dark Knight inte blivit nominerad.
“Oscar baiting” är ytterligare en tveksam omständighet kring The Academy Awards. Det vill säga, det intensiva kampanjande som pågår under hela den så kallade “Oscarssäsongen” för att säkra en nominering. Det mest framträdande exemplet på Oscars-kampanjande står allas våran Harvey Weinstein för. Harvey Weinsteins filmbolag Miramax har gjort sig kända för att skapa lågbudgetfilmer som tjänat majoriteten av sina pengar efter att Oscarsnomineringarna släppts. För att få tillräckligt med röster för en nominering för bästa film-kategorin började de med att hitta medlemmar av Akademien och närma sig den vid varje givet tillfälle. Enligt den tidigare publicisten på Miramax, Mark Urman, satte de till och med upp screenings av sina filmer på filmindustrins egna äldreboende, The Motion Picture Retirement Home, eftersom akademimedlemmar bodde där, oavsett om de i somliga fall var beroende av livsuppehållande behandling. Även PR-jippon är oerhört viktiga, till exempel när Miramax som en del av deras Oscarskampanj för My Left Foot lät Daniel Day-Lewis hålla ett tal inför den amerikanska kongressen till stöd för en motion om funktionsnedsattas rättigheter. Inför 1997 års upplaga av Oscarsgalan uppskattades det att ca 40% av all reklam för Oscarsnominerade filmer köpts av Miramax. Tack vare den här sortens kampanjande har Weinstein och Miramax lyckats ändra utfallet av Oscarsgalan flera gånger. Det kanske mest uppmärksammade exemplet är när Weinsteins egna Shakespeare In Love otippat vann över storfavoriten Saving Private Ryan på 1999 års Oscarsgala. Saving Private Ryan släpptes sommaren 1998 och fick strålande recensioner. En samtida kritiker skrev i The Washington Post att “There are movies and there are movies. And then there is Spielberg’s Saving Private Ryan”. Shakespeare In Love fick vid premiären förvånansvärt bra recensioner – även om det inte regnade lovord i samma klass som över Saving Private Ryan. Att den senare lyckades vinna är ett bevis på vad som av Vanity Fair kallats “ett blitzkrieg” och en “mobbingkampanj” i form av PR, telefonsamtal hem till akademimedlemmar, och fester.
Oscarsgalan lever alltså inte upp till sitt eget rykte. Det är en exkluderande, korrupt popularitetstävling utan framåtanda. På senare tid har små, små förändringar börjat synas. Inte bara Harvey Weinstein med fleras exkludering från galan, utan också med hashtaggen #Oscarssowhite, som uppmärksammar underrepresentationen av färgade och kvinnor i filmbranschen. Men än är det lång väg kvar att gå. Ingen kvinna har i år nominerats för bästa regi och bland de nominerade till bästa skådespelare – för både kvinnor och män – är endast två icke-vita. För att få ett bättre mått på filmkvalitet får vi istället vända oss till andra pris, exempelvis Critics’ Choice Awards som till skillnad från Oscarsgalan delas ut av faktiska filmkritiker. Dessutom har de fattat bättre beslut inom bästa film-kategorin: de uppmärksammade i år If Beale Street Could Talk med en nominering, de hade stake nog att låta Brokeback Mountain vinna 2005, och framförallt fick Saving Private Ryan sin rättmätiga vinst 1999. Så hädanefter när jag väljer film tittar jag efter hur många Critics Choice Awards-nomineringar den har.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Malin Ridström, skribent
