Ett omfamnande av den moderna tjejigheten
Det finns en liten grupp människor som det sällan talas om i positiva ordalag. De är små skira varelser, skygga och försiktiga, blida och väna. Men jag har blivit kär i dem, och för mig är de magiska. Jag ser ljuset som bränner på kinder när någon blivit generad, tippen av tungor som sticker ut ur munnar, det som sprider sig i svettiga handflator när nervositeten ligger tjock i luften. Jag är kär, och inte bara i tjejer, utan i tjejighet. Jag älskar färgen rosa.
Missförstå mig inte – rosa är kanske den färg jag har på mig minst av alla i färgcirkeln. Det är inte en neutral färg. Jag älskar den mest misshandlade av primärfärgerna trots detta, och det är en kärlek som ger tillbaka mer än någon annan färgförälskelse. Vi har alla ett förhållande till i synnerhet rosa och blått, och ska inte sticka under stol med att det stundtals är destruktivt. Det är sällan friktionsfritt att konstant behöva förhålla sig till en idealiserad och tillplattad konstruktion av sitt kön. Om jag skulle fått välja hade jag såklart velat få lämna den rabarberfärgade mallen, det rosa rummet, när som helst. Men det händer något särskilt när man är instängda i sociala rum tillsammans – man kommer närmare varandra.
Och jag älskar det vackra i den villkorslösa vänskapliga intimiteten. Vi pratar inte om det tillräckligt: allt det vackra som kommer ur en tillkämpat kvävande könsroll. Inte för att den är kvävande, utan för att den råkar innehålla inslag av empati, värme och medmänsklighet som knappt finner sin like någon annanstans. Inte bara för att den traditionella kvinnorollen är utformad runt dessa karaktärsdrag. Den där lilla metaforiska blomman kikar alltid fram ur asfalten och den blommar aldrig så vackert som i absolut motvind. Kvinnlig värme är inte bara svaghet, utan också betongförtryckets blommande motreaktion.
Jag älskar att kunna skypea med en tjejkompis från mitt badkar och att det är kul, inte konstigt. Jag älskar att kunna sova över hos varandra och ligga och prata till klockan fyra på morgonen. Att låna varandras kläder, smycken, och hårsnoddar. Känslan av att få en komplimang om hur mina ögonbryn ser ut en tråkig tisdag, och veta att det inte bara är taget ur luften. Att kunna fastna i en kram när det är kallt ute utan att behöva förväxla närhet med sexualitet, och sällskap när man knyter skosnören. Att aldrig behöver resa sig från lunchbordet ensam. Att det alltid finns någon att ringa på vägen hem genom en mörk natt.
I sin slutledning av boken Rosa. Den farliga färgen skriver Fanny Ambjörnsson att färgen rosa ”skapar rum och avgränsar rum […] men den används också för att tänja på gränserna till dessa rum, för att göra motstånd” (Ambjörnsson 2011, 216). Rosa är kanske den mest hatade färgen av alla. Tjejighet är kanske den mest hatade egenskapen. Men detta har inget att göra med vad som verkligen är fult, utan vad som verkligen är svårt. För vem skulle frivilligt välja vägen som hånad när man lika enkelt kan håna istället?
Jag älskar bebisrosa handflator som förblir skira oavsett hur solbränd ovansidan av handen blir. Jag älskar den djupröda, djuprosa delen av en mörk himmel. Jag älskar inte att vara instängd, men om jag måste vara det finns det ingen annan könsroll jag hellre skulle vilja vara instängd i än tjejigheten.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
