Titeln visar hur rubriker i medier över världen har speglat nyheterna om Kinas system för “social kredit”. Referensen är till avsnittet “Nosedive” i tredje säsongen av Netflixserien Black Mirror, som porträtterar ett samhälle där varje människas rättigheter bestäms av poäng tilldelade i en app. Ett samhälle där digital utveckling och kylig klassmentalitet möts ‒ och där ingen människa verkligen är fri. Dock är systemets slutgiltiga funktion inte säker, så frågan är: blir Kinas framtid verkligen så dystopisk som kritiker vill mena? Och kan diskussionen säga oss något om vårt digitala samhället här i väst?
2014 presenterade den kinesiska staten projektet för ett system som ska mäta så kallad “social kredit”. Motiveringen var att Kina led av brist på samhällelig “tilltro”, och att systemet därför skulle hjälpa i bekämpning av korruption och “oärligt beteende” – med statens egna ord. Systemet har de senaste sex åren varit i ett provstadium ‒ där lokala myndigheter och privata aktörer har stått för utövandet, med regler som kan beskrivas som godtyckliga. Men till nästa år projekteras systemet i stort vara färdigt, möjliggjort av ett extensivt och digitaliserat kontrollsystem, innefattandes hela landets 1,4 miljarder medborgare.
Mycket av hur systemet kommer se ut som fulländat är fortfarande lämnat till spekulation. Dock har många negativa effekter redan i provstadiet belysts, inte minst av västerländska medier. Enligt källor ska fler än 23 miljoner bokningar av flyg- och tågresor nekats för människor med “låg social kredit”. Handlingar som medför låg poäng kan sträcka sig från banaliteter som att “gå mot rött ljus” till ekonomisk brottslighet och uteblivna skattebetalningar. Och följderna kan vara resebegränsningar och svårigheter att söka till arbete och utbildning.
Detta bör givetvis ses som alarmerande, med Kina som en auktoritär stat känd för tummande på mänskliga rättigheter. Det finns fall som visar hur starkt antidemokratiska ändamål gagnats ‒ som i 2017 när den regimkritiska journalisten Liu Hu utsattes för flertalet resebegräsningar och fick sina konton på sociala medier spärrade. Fall som dessa kan förstås, möjligen med ett mått av god tro, hoppas vara följden av “trial and error”, tillfälligheter som kommer ha rätats ut när systemet väl är fulländat. För trots den destruktiva verkan systemet har visat på, så råder det samtidigt en ambivalens till detsamma. För många kineser som är trötta på korruption och samhällelig osäkerhet är i själva verket en sådan funktion välkomnad. Och vad mer kan det för människor med “god” social kredit leda till en rad fördelar.
I en intervju som New York Post gör med en ung kinesisk kvinna som lyckats samla ihop en hög poäng uppger hon förhoppningar om att hennes barn lättare ska komma in på en god utbildning. En alltigenom mänsklig reaktion, även om det är till följd av ett system som separerar de som vunnit och inte vunnit samhällets gunst. Men ack för mänskligt, då det samtidigt reflekteras i hur många i Sverige väljer att exempelvis skicka sina barn till privatskolor, just eftersom de önskar dem det bästa. Och någonstans här ligger jämförelsen med Black Mirror-avsnittet. För det är möjligt att Kina med sitt projekt kommer bidra till att skapa ett övervakningssamhälle utan dess like, drivet av en digitaliserad ekonomi.
Men det är också möjligt att det kommer leda till en ny tidsålder med ökad “tilltro” och välstånd för landets medborgare. Tills svaren finns kan vi inte veta säkert, men diskussionen kan i varje fall bjuda in resten av oss som också lever i den digitala världen till lite självreflektion. För Black Mirror skapades trots allt inte i kontexten av Kina ‒ utan problematiserar snarare det digitala samhälle som finns i den anglosaxiska och europeiska sfären. Mer generellt, med risk för att överanalysera budskapet, försöker serien kanske visa på de utmaningar som finns när teknologin accelererar för fort för människan att hinna med. Det är troligt att det bland alla historiska kallduschar kring teknologins kapacitet till förödelse att atombomben inte är den sista.
Med det sagt är det inte oproblematiskt att Kina, ett land som gång på gång visat en sån extrem nonchalans mot allt vad mänskliga rättigheter och demokrati innebär åtar sig ett sånt här projekt. Men frågan kanske inte är huruvida det här systemet kommer användas till gott eller ont ‒ vi kommer nog få reda på det. Den riktiga problematiken är snarare kanske teknologins osäkerhet. Vi vet inte riktigt hur systemet kommer användas, men mycket tyder på – med tanke på hur godtyckligt utövandet har varit fram tills nu – att de kinesiska myndigheterna inte riktigt heller vet detta. Den digitala tidsåldern är en helt ny spelplan med helt nya spelregler. Men innan vi projicerar budskap som de som porträtteras i Black Mirror på länder i “fjärran östern” kanske vi först ska se hur de kan tillämpas på oss och det digitala samhället i sin helhet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
