Det kallas ibland för den tredje statsmakten och är det fenomen som ska hålla våra folkvalda politiker ansvariga för sina handlingar. Sociala medier och nyhetssajter uppdateras ständigt av information och händelser, allt för att göra oss som läsare medvetna om vad som pågår utanför vår lokala sfär och kommunens gränser. Jag beskriver journalistiken, yrket med makten att sätta dagordningen för världens händelser. En gång i tiden var journalister eftertraktade, men idag ser man gång på gång människor på sociala medier och till och med partiledare lyfta sitt hat mot den grupp de anser vara inkompetenta och odugliga. Folk vill endast konsumera de nyheter som passar de själva medan man avvisar andra källor. Men vad händer egentligen med journalistiken idag? Vilka utmaningar står den inför?
I Sverige började det med en intervju. Den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander sätter sig ned med tre reportrar för vad man tror ska bli en vanlig intervju inför det stundande valet år 1966. Statsministern sitter i en TV-studio mittemot de tre journalisterna, alla klädda i välskräddad kostym och slips. Plötsligt börjar de tre journalisterna ställa frågor, granskande frågor. De frågar ut Erlander om bostadskrisen och om Socialdemokraternas planer. Erlander ser märkbart obekväm ut. Till och från så skruvar han sig fram och tillbaka i stolen och han börjar fumla med meningar. Efter intervjun får de tre journalisterna kritik för att de sågat statsministern för mycket. Då var det mer vanligt att nyhetsreportrar mer agerade som en megafon för politikerna så att de lättare kunde sprida sina politiska budskap, men denna händelse satte spår i journalistiken för år framöver. Plötsligt var den nya trenden att granska och avslöja. Megafonerna hade tystnat och istället agerade journalister som informatörer och granskare för att ge samhället information de behövde för att forma sina åsikter om världen runtomkring dem.
Det var då. Idag rapporteras det om att journalister runt om i världen utsätts för fler övergrepp och mord än någonsin förr. Organisationen Reportrar utan gränser menar att hotbilden mot journalister har ökat och att pressfriheten mer eller mindre är i riskzonen. Ibland behöver man inte ta till mord eller tortyr som exempel på att pressfrihetens fiender kommer smygande. Det går att höra på Donald Trumps presskonferenser där han proklamerar att journalisters fakta är “fake news” och att han vill riva upp lagen som skyddar dem mot stämning. Man hör det på Jimmie Åkesson när han i en intervju säger sig vilja stänga ner Sveriges Radios kanal P3 för att den är ren vänsterliberal propaganda. Och man kan se det i Turkiet där staten sätter munkavle på journalister och stänger ner de fria medierna.
Journalistiken idag står inför stora utmaningar och det finns en hotbild mot det fria ordet. Men är denna utvecklingen en början på ett slut för den granskande journalistiken? Troligtvis inte. Allt medan röster hörs för att tysta reportrar så hörs andra röster som ryter ifrån och envist sätter ner fötterna. Faktum kvarstår dock att fler behöver bli engagerade i debatten för att vi ska kunna behålla de fria medierna. För litar vi verkligen på att staten kommer ge oss objektiva nyheter utan dem?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
