Lägg ut. Lägg ut! Blockpolitiken är bruten. Stefan Löfvens våta dröm har blivit verklighet. Sveriges borgerliga allians har fallit. Den lilla familjen har skilt sig. En timid och vänskaplig retorik mellan de forna kollegorna är ett minne blott; i dess ställe har glåpord som ‘Quislingar’ och ‘vallöftesbrytare’ inträtt.
Sådan var andemeningen hos flera av de svenska morgontidningarna för ett par månader sedan. Efter 131 dagars regeringskris – den längsta i svensk historia – röstades Stefan Löfven i januari fram som Sveriges statsminister en andra gång. Centerpartiet och Liberalerna lade i omröstningen ned sina röster och hade därmed den avgörande rollen för att regeringen skulle gå igenom. Genom att trycka på den gula knappen istället för den röda – vilket i sammanhanget är något ironiskt, men det återkommer vi till – valde Lööf och Björklund en Löfvensk regim istället för en Kristerssonsk. De föredrog en rödgrön statsminister framför Alliansens egen kandidat.
Varför? Svaret är inte att det var Stefan Löfven som själv lyckades splittra Alliansen – såvida han inte är ett strategiskt geni som verkat i riksdagshusets skuggor och lyckats skifta opinion efter eget tycke och utan att bli påkommen. Förmodligen stavas huvudpersonen i dramat istället Sverigedemokraterna. Medan KD och M inte sett några problem med att låta sitt regeringsförslag förlita sig på stöd från SD, har C och L gång efter annan deklarerat att man inte tänker ge dem en vågmästarroll och därigenom ett reellt inflytande över den svenska politiken. Annie Lööf hävdade till och med att Moderaterna och Kristdemokraterna brutit sina vallöften då de ensamma gick fram och sökte ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
Den forna och då så klara ideologiska gemenskapen inom Allians för Sverige fördunklades oåterkalleligt i och med den delade synen på Sverigedemokraterna. Kompromissviljan, som en gång utgjorde dess fundamentet, var som bortblåst. Tidigare hade man kunnat förhandla och finna lösningar mellan varandra i frågor som sträckte sig från skattesänkningar och arbeten, till skolpolitik och invandring. Men Sverigedemokraterna visade sig bli en för hård nöt att knäcka. I valet mellan det gula SD och det röda S splittrades de fyra allianskollegorna. M och KD valde det tidigare, medan L och C föredrog det senare – därav ironin med voteringsknapparna. I och med denna schism var det borgerliga blockets öde, på nationell nivå, förseglat. Åtminstone för den här gången.
Centerpartiets tillkännagivande att man nått en överenskommelse med S, MP och L och därför beslutat att släppa fram Stefan Löfven som statsminister möttes av arga kommentarer från moderater och kristdemokrater. En av de kanske hårdaste kom från det kristdemokratiska toppnamnet Sara Skyttedal. Hon publicerade ett inlägg på Twitter med texten: “Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig”. Tweeten möttes av omfattande kritik, men försvarades också av väljare som upplevde att den ramade in hur många av dem kände. Svek, om man nu vill kalla det så, gör uppenbarligen alltid ont; hur väntat det än må vara.
Man kan dock fråga sig hur sanningsenlig den där tweeten egentligen var. Även om den speglade en känsla som många just då upplevde kan man diskutera hur mycket sanning som ligger bakom det sårade deklarerandet – “Vi glömmer aldrig”. Om, eller när beroende på hur man ser det, Sverige återigen hamnar i ett läge då M, KD, C och L kan forma en majoritet för att upprätta en gemensam regering kommer kanske de två nu övergivna allianspartierna vara beredda att gräva ner stridsyxan och glömma forna svek. För inget kan ju läka sår och återupprätta vänskaper som utsikten av inflytande och makt.
Vad som i framtiden kommer att ske är som alltid svårt att förutse. Mycket vatten kommer ha runnit under broarna tills nästa val. Stefan Löfven kanske förmår kompromissa ihop tillräckligt med procentenheter för en tredje mandatperiod, eller så lyckas KD och M samla ett tillräckligt stort röstantal för att kunna bilda en tvåpartiregering med stöd av SD.
Oavsett vad som kommer att ske går vi nu in i en ny tidsålder i svensk politik; frågan är bara hur länge den kommer att vara. För Alliansens tid måste ju nödvändigtvis inte vara över. De fyra partierna vill eventuellt bara, likt ett pojkband, testa att stå på egna ben ett tag. Efter några år, då de har tröttnat på att släppa material var för sig, väljer de kanske att till slut sträcka fram en olivkvist och glömma gamla gräl. Då inleds istället förberedelserna för den stora återföreningen. Quislingarna och vallöftesbrytarna finner möjligen en väg tillbaks till varandra, trots allt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
