Berlinmurens fall 1989, kommunismens efterföljande kollaps och kalla krigets slut indikerade att världen nått ett politiskt bokslut: världsordningen med liberala demokratier hade vunnit 1900-talets stora ideologiska batalj. Filosofen Francis Fukuyama proklamerade att “slutet på historien” hade nåtts. Aldrig mer skulle ideologier tävla med varandra. Aldrig mer skulle ideologier ens finnas såsom vi tidigare känt dem. Men, 30 år senare leder samtidens politiska omständigheter oss att fråga: är ideologierna verkligen döda?
Till viss del stämmer resonemanget om marknadsliberalismens seger i världen. Frihandel, kapitalrörelser och avreglering har blivit en praxis som de flesta länder hyllar och tjänar storkovan på, till och med post-kommunistiska och post-fascistiska. I Sverige är samma utveckling också historiskt tydlig. Efter devalveringsyran på 70-talet och löntagarfondsstriden på 80-talet tycks den svenska reaktionen mot en liberal världsordning ha mojnat. Även den nyliberala högern har tonat ner sin agenda och har, precis som alla övriga riksdagspartier, blivit ett välfärdsfokuserande parti med nyliberala tendenser snarare än reformer på agendan. Suddade från den politiska dagordningen är ord som “nattväktarstat” och “klasskamp”. Med andra ord pekar mycket på att Fukuyama hade rätt: Historien står i zenit.
Emellertid börjar historiker och statsvetare under de senaste åren i allt högre utsträckning att ifrågasätta bilden av ideologier som döda och begravna. För mycket av det som under de 25 första åren efter kalla kriget pekade på en harmonisering av världspolitiken under liberal demokrati börjar nu krackelera i fogarna. Mot vad man spontant skulle kunna tänka sig med Trump, Orbán och Le Pen är inte den framväxande populismen den primära förändringsfaktorn, men det är en indikator på att något har hänt. Populism är ingen ideologi, det är ett symtom. Så, vad är sjukdomen?
Huvudsakligen finns det fyra indikatorer som visar inte bara på att Fukuyama har gjort en missbedömning i sin teori gällande den liberala världsordningens konsolidering, men också en missbedömning av ideologins totala död.
Kina är den första indikatorn. Sedan Deng Xiaopings dagar har landet rört sig från att vara en diktatur med planekonomi till en diktatur med marknadsekonomi på anabola. Utvecklingen av den kinesiska ekonomin och medelklassen borde precis som i t. ex. Sovjet omöjliggöra en autokratisk styrning. Men samtidigt som Xi Jinping drar åt snaran kring det civila samhället genom politiska reformer fortsätter den kinesiska medelklassen att växa utan någon synlig frustration. En liberal marknad behöver inte ett liberalt styrelseskick.
Den teokratiska ideologin är den andra indikatorn. Utvecklingen i flera av Mellanösterns länder under 00-talet har varit synnerligen omtumlande. Krig i Irak, Syrien, Jemen och Libanon. Revolutioner i Egypten, Libyen och Tunisien. Och i skuggan av alla förändringar – en stigande teokratisk inriktning på den rådande politiken. Turkiet, som sen sin självständighet varit en tämligen sekulär miitärstat, rör sig allt mer mot en konservativ islamisk diktatur. Det kalla kriget mellan Saudiarabien och Iran, vars proxykrig mot varandra drar in andra länder i konflikten. Fukuyamas andra snedsteg var att inte beakta vikten av etnicitet, kultur och religion som en faktor i ideologier. På samma sätt som västvärldens liberala ordning präglar den legala och exekutiva makten präglar religionen många av Mellanösterns mäktiga statsapparater.
Den tredje indikatorn är att den liberala demokratin inte verkar vara helt deterministisk. Sen 2016 har länder och dess ledare vänt i linjen från mer globalism till mer protektionism. Samtidigt som världens stora utmaningar, miljö, fattigdom och krig, kräver ett bredare internationellt samarbete börjar länder sluta sig för omvärlden. Ekonomiskt sluter sig länderna mot frihandel, såsom USA gör i sitt handelskrig med Kina. Politiskt sluter sig länderna mot internationella samarbeten, såsom Storbritannien gör från EU. Effekterna av dessa beslut kan långt på förhand beskrivas som negativa men ändå tas de – varför? Är det ett uppvaknande av andra ideologier? Eller är det ett inneboende skifte i den liberaldemokratiska världsordningen? Det är svårt att svara på, men att en förändring har hänt i spelreglerna är helt glasklar.
Den fjärde indikatorn är ökandet av den historiska medvetenheten. Västvärldens brott mot mänskligheten, dess exploatering av Afrika och Asien gör sig påminda i historieböckerna. I en icke-unipolär världsordning luckras reglerna om vad som får läras ut upp. Som resultat blir invånare medvetna om varför politiska konflikter uppstått och varför deras land ser ut som det gör. Uppstyckandet av Afrika är ett evigt återkommande exempel, där olika folk med olika kulturer våldsamt intvingats in i samexistens till följd av europeisk inblandning. Även Kina under 1800-talet kände av västs imperialism: efter att engelska handelsmän, sponsrade av engelska staten, gjort upp emot en tiondel av den kinesiska befolkningen beroende av opium försökte staten kasta ut dessa handelsmän. Som svar, bombarderade europeiska ångbåtar kinesiska städer och införde ”frihandel”, men bara för europeiska handelsmän. Även om liberala värderingar är accepterade av många, är det historiska arv ideologin för med sig laddat med de orättvisor dess företrädare utfört. Fukuyama räknade inte med att historien alltid är närvarande; bara individen får ta del av den.
Kanske stämmer Francis Fukuyamas teori endast om världen är unipolär, såsom den var 1991. En stormakt som kan lägga fram sina värderingar på världspolitikens bord och påvisa dess positiva effekter utan invändningar. Men världen är förändrad. Antalet stormakter växer medan västvärldens inflytande sjunker. Marknadsliberalismen verkar vara beständig, men också föränderlig. Fredstanken verkar vara genomgående, men även där har fältet förändrats för vad som kan betraktas som en konflikt och motsättning länder emellan. Räkna in en ökande slutenhet mot global samlevnad och vi ser det förflutna upprepa sig. Skillnaden kommer ligga i att denna gång är det historien som hemsöker västvärlden, då de orättvisor Europa och Amerika utfört urholkar liberalismens värderingar.
Vad Fukuyama tyckte var omöjligt har hänt: likt ett zombievirus har marknadsliberalism utan liberalism, religion, kultur och historisk medvetenhet väckt de en gång begravna ideologierna. Nya parametrar behöver hämtas in för analysering för att förstå varför ideologierna återuppväcks. Detta är den liberala världsordningens nya utmaning; att återvända dem till graven, eller låta sig bli slukad av de levande döda ideologierna.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
