Det hände. Idag (26/03-19) röstade EU-parlamentet igenom sitt upphovsrättsdirektiv och därmed blir de kontroversiella artiklarna 11 och 13 lag. EU-direktivet kommer sannolikt att förändra det vi känner som och associerar med internet idag. Något som svider än mer är att det var svenska röster som avgjorde, närmare bestämt social- och sverigedemokratiska.
EU-direktivet skärper kraven för webbplattformar som länkar till och förhandsvisar andra hemsidors innehåll eller som kan användas för att sprida upphovsrättsskyddat material. Dessa webbplattformar ska betala in licensavgifter till den som innehar upphovsrätten till det uppladdade materialet i fråga (artikel 11) – en form av länkskatt. Om företagen inte vill betala licensavgiften ska de använda ett uppladdningsfilter som automatiskt upptäcker och blockerar upphovsrättsligt skyddat material (artikel 13).
Det går att argumentera för att det finns ett behov för den här typen av reglering – musiker och andra kreatörer som inte har Universal eller liknande i ryggen har det idag svårt att erhålla ersättning för sina verk. EU:s upphovsrättsdirektiv kan däremot omöjligen ses som en rimlig lösning på detta problem. För att rätta sig efter de nya reglerna kommer plattformar som exempelvis Google och Facebook att utveckla algoritmer för att sortera icke-upphovsrättsskyddat och upphovsrättsskyddat material, och även om nystartade och icke-kommersiella plattformar som Wikipedia inte omfattas finns det uppenbara problem. Voteringen i EU- parlamentet idag syftade till att antingen anta eller riva upp förslaget för att sedan kunna omarbeta artikel 11 och 13 – eftersom deras innehåll skulle kunna vara svårt att implementera i praktiken på ett rättvist och korrekt sätt.
Det största problemet är att Google, Facebook och andra medieplattformar inte alltid vill betala länkskatt och kommer därför utforma sina algoritmer på så sätt att de tar det säkra före det osäkra. Risken finns att systemen kommer filtrera bort exempelvis bilder med upphovsrättsskyddad konst i bakgrunden, satirartiklar eller artiklar som använder sig av längre utdrag från en annan nyhetsartikel för att kunna kritisera den. Alla dessa typer av material skyddas av andra EU-direktiv och det ska gå att anonymt kontakta den relevanta webbplattformen och få sitt material manuellt oblockerat. Problemet är att en algoritm – en begränsad mängd väldefinierade instruktioner för att lösa en uppgift – inte kan skilja på vad som är upphovsrättsskyddat material och vad som regleras av andra EU- direktiv. Vidare är ett system baserat på manuell korrigering extremt ineffektivt, det räcker att titta på Youtubes copyrightsystem för att förstå det.
Hur nobel, eller inte, intentionen bakom direktivet än är så kan dess införande innebära en typ av censur som, på grund av bristfälligheten i den praktiska implementeringen, går emot yttrandefriheten och bidrar till en stramare samhällsdebatt – eftersom innehåll i media inte längre kan diskuteras i lika stor utsträckning. Som en förlängning av detta ger direktivet dessutom mainstream-media (de etablerade tidningarna, kanalerna osv) en enorm konkurrensfördel – de får mer eller mindre monopol på nyheter på internet.
Det går att argumentera för eller emot EU:s upphovsdirektiv och artiklarna 11 och 13. Det jag ser som ett större problem är hur lite det har pratats om frågan i media, både i upptrappningen till och efter dagens omröstning. Nyheten stämmer överens med den grundläggande närhetsprincipen – den är aktuell, den utspelar sig geografisk nära Sverige och dess implementering får konsekvenser för svenska medborgare. Trots detta rapporteras, relativt händelsens nyhetsvärde, nästan ingenting. Det har varit mer eller mindre radiotystnad från de svenska medierna fram till idag.
Utan att lägga någon värdering i hur dessa medier profilerar sig går det att konstatera att Sveriges största tidning – när denna mening skrivs – inte har publicerat någon artikel på ämnet. Det enda som går att hitta är en TT-flash: “EU-parlamentet säger ja till skärpt upphovsrätt på nätet.” De tre storleksmässigt efterföljande tidningarna har skrivit om det, men på två av hemsidorna gömmer sig informationen bakom en betalvägg – “uppgradera till premium för att läsa den här artikeln”.
Att de svenska medierna på det här sättet försöker göra information mer svåråtkomlig för allmänheten är beklämmande. Internet har skakat dessa företag, dessa institutioner, i grunden och nu har de äntligen fått sin vendetta. Det känns som att de gamla mainstream-medierna i den här frågan har censurerat sig själva och slutat att opartiskt granska politiken eftersom de i den här frågan inte är opartiska – en tanke som svider mer än det faktum att svenska ledamöter avgjorde omröstningen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
