På söndag är det presidentval i det land som utgör gränsen mellan Ryssland och Europa – Ukraina. Passande nog är också landets roll som buffertstat en av de största återkommande frågorna i valen som hålls vart femte år. Ska Kiev te sig mer åt Bryssel eller mer åt Moskva? I årets val ser det dock annorlunda ut; ingen öppet pro-rysk kandidat verkar ha chans att ta hem segern. Trots detta har resultatet en stor betydelse för såväl den stora björnen i öst, som för västvärlden.
Ukraina är det till ytan största landet i Europa, om man ser till länderna vars fullständiga landmassa ligger på kontinenten. Historiskt sett har landet tvingats bli välbekant med känslan av att stå under andra staters överhöghet. Det som idag är norra Ukraina bildades i slutet av 800-talet. Från 1200-talet stod regionen först under mongolväldets kontroll, men togs sedan över av polacker och litauer. Från 1600-talet och framåt har sedan Ryssland dominerat området. Förutom några relativt korta perioder av självständighet behöll Ryssland sin kontroll över Ukraina och 1922 införlivades landet i Sovjetunionen.
Sedan landet äntligen fått sin självständighet under den senare hälften av 1991 har dess inrikespolitik präglats av starka motsättningar mellan krafter som på den ena sidan velat närma sig väst och som på den andra sidan snarare föredragit öst. Dessa motsättningar, i kombination med en utbredd korruption som fått reformarbete i landet att halta, resulterade först mellan 2004-2005 i den orangea revolutionen och senare mellan 2013-2014 i den så kallade Euromajdan. Både den orangea revolutionen och Euromajdan var omfattande serier av demonstrationer som ledde till politiska omvälvningar i landet. Euromajdan resulterade i att den proryske presidenten Viktor Janukovytj avsattes, något som inte togs emot väl i Kreml. Ryssland svarade under 2014 med att ockupera och annektera den ukrainska Krimhalvön. Krimkrisen har medfört ett inbördeskrig, inrikespolitisk destabilisering, utländsk påverkan, ökad nationalism och en rad sanktioner mot främst Ryssland.
Det är med dessa minst sagt omvälvande händelserna i ryggen som en stor andel av Ukrainas 46 miljoner invånare den 31 mars går till vallokalerna. Landet måste ha en president. Om ingen av kandidaterna får en absolut majoritet av rösterna på söndag hålls en andra omröstning den 21 april. Risken för utländsk – läs rysk – påverkan är i båda valen påtaglig. Flera rapporter har indikerat att trollfabrikerna i Sibirien körs varma inför röstningen. Man kan fråga sig varför, då det, som tidigare nämnts, verkar som om ingen pro-rysk kandidat har chans att vinna. Ett förslag är att Putin inte har gett upp. Opinionsundersökningar har haft fel tidigare och styrkan hos desinformation ska inte underskattas – alla försök att polarisera det ukrainska folket anses kanske värda att göra.
I årets val slogs rekordet i antal registrerade presidentkandidater – hela 44 stycken – men enligt opinionsundersökningarna kommer det främst att stå mellan tre kandidater: Petro Poroschenko, den sittande presidenten; Yulia Tomoshenko; och Volodymyr Zelenskiy. Poroschenko aspirerar alltså på en andra och sista mandatperiod. Under sin tid som president har han ställts inför svåra prövningar. Hans anhängare pekar mot hans ledarskap under den ryska annekteringen av Krimhalvön, medan hans motståndare hänvisar till att han inte gjort tillräckligt med de mer än 20 miljarder dollar landet fått i bidrag av IMF under hans mandatperiod. Kritikerna menar också att han inte varit hårdhänt nog i kampen mot korruption i landet.
President Poroschenkos två främsta motståndare är ganska olika varandra. Yulia Tymoshenko är ledare för det så kallade Faderlandspartiet. Hon har varit landets premiärminister två gånger om och var en av ledargestalterna i den orangea revolutionen. Hon blev 2011 dömd till sju års fängelse, men domen förkastades senare av den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter med motiveringen att den varit politiskt motiverad. Volodymyr Zelenskiy å sin sida är förutom sin nuvarande politiska karriär känd som manusförfattare och skådespelare. Han spelade under 2015 Ukrainas president i en populär TV-serie med namnet Folkets Tjänare. Seriens produktionsbolag valde senare att starta ett politiskt parti med samma namn och Zelenskiy låg högt i opinionsundersökningarna redan innan han annonserade sin kandidatur.
Att valet i år inte verkar stå mellan Ryssland och Europa på samma sätt som förut kan tyckas göra det mindre spännande. Paradoxalt nog skulle man kunna hävda att det gör det hela mer intressant än tidigare. Militärstrateger, historiker, statsvetare och andra personer med intetsägande yrkestitlar har hävdat att en anledning till att Ryssland gick in i Krim var för att, med hjälp av separatister, starta en rörelse i Ukraina som sakta men säkert skulle hjälpa dem att återinkorporera landet i den ryska sfären. Att ryssarna ville starta en rörelse som skulle få ukrainarna att självmant verka för att återigen bli en del av Ryssland. Om inte årets val endast är en mindre avstickare i deras helhetsplan, verkar det som om de missbedömde situationen. Att de genom att ockupera en del av Ukraina snarare puttade det ifrån sig, än drog det närmare. Vem hade kunnat tro att man genom att invadera ett land skulle förarga dess folk?
Årets båda ukrainska val är alltså, trots de främsta kandidaternas homogena utrikespolitiska ställningstaganden, viktiga för både Ryssland och för EU och NATO. Men mest viktigt – och det är något som man ofta glömmer nämna i utländska rapporteringar – är valet för det ukrainska folket. Om valet lyckas genomföras utan valfusk och utan omfattande påverkan från utländska krafter är de verkliga segrarna ukrainarna själva. I den geopolitiska dragkampen mellan öst och väst, där Ukraina utgör repet, är det viktigt att inte ta i så mycket att repet går sönder. Det hade ingendera av sidorna tjänat på.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
