Ett återkommande, men sällan ifrågasatt begrepp – som förekommer inom allt från akademiska avhandlingar till vardagliga middagsdiskussioner – är etnicitet. Begreppet är mångfacetterat och beroende på vem du frågar får du med största sannolikhet olika och tvetydiga svar på dess innebörd. Utgår etnicitetsbegreppet från en nationell eller kulturell tillhörighet, eller är det kanske en kombination av dessa? Föds vi med en etnicitet eller är det något vi själva kan välja att anta? Kan man isåfall ha flera etniciteter simultant? I avsaknad av en enhetlig och universell definition blir det lockande att hänvisa till etnicitet, då det inte finns något fel sätt att använda det på.
Faran med att använda ord utan att veta vad de egentligen betyder är att de till slut kan reproducera och anta innebörden av liknande ord som redan motbevisats och förkastats, men vars innebörd återuppstår i skepnaden av nya ord. Risken med det odefinierade, men legitimerade, etnicitetsbegreppet är att det närmar sig samma uppdelning av människor som det tidigare rasbegreppet bidrog till. Det är således rimligt att ställa sig frågan vilken funktion ordet etnicitet egentligen har i samhället. Besitter det något förklaringsvärde? Är det en lömsk neologism och eufemism av, eller frånskilt, det rasistiska rasbegreppet? Är etnicitet helt enkelt en förklädd reinkarnation av ras, eller är det ett sätt att kategorisera människor som är frånkopplat rasistiska tendenser och bör anses mer legitimt? Kan det vara så att den omoraliska rasisten kan fortsätta verka genom att anta skepnaden av en “etnicist”?
De flesta teorier är eniga om att etnicitet inte utgår från samma tankar om blodsband, essentialism och hierarkisering som rasbegreppet består av. Etnisk tillhörighet beskrivs ofta som resultatet av människans dragningskraft till olika sätt att gruppera sig och skapa samhörighet. En etnisk tillhörighet anses till skillnad från ras vara något som du själv antar och inte ett absolut attribut som du tillskrivs av andra. Begreppets vaghet medför dock att etnicitet kan anta samma essentialistiska drag som ras, med det angränsande begreppet etnonationalism som en tydlig kontrast till etnicitets vanligtvis oskyldiga klang.
Svensk lagstiftning om diskriminering återspeglar etnicitetens varierande innebörd och relation till ras. I den svenska brottsbalken benämns både ras och etnicitet som två skilda och lika illegitima grunder för diskriminering. I diskrimineringslagen däremot ingår endast etnisk tillhörighet och inte ras i lagens sju diskrimineringsgrunder med motiveringen att rasbegreppet kan användas som ett socialt begrepp för att inte bara dela upp folk i grupper, utan även för att säga att en är underlägsen en annan. Även i regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar som ska utgöra grunden till vårt samhälle, tog man 2009 bort rasbegreppet med motiveringen att användandet av termen riskerade att legitimera rasistiska föreställningar.
Blickar man ut i världen har svensk lagstiftnings gradvisa förkastande av rasbegreppet, och förkärlek till etnicitetsbegreppet, fått kritik. Både FN och Europarådet menar att utfasandet av termen ras i Sverige är problematiskt på så vis att det försvårar möjligheten till rättslig prövning för diskriminering med rasistiskt motiv – genom att undvika ras möjliggörs osynliggörande av diskriminering som utgår från begreppet. Sveriges riksdag och regering besvarade kritiken med att det inte är rimligt att använda ett begrepp som egentligen inte finns. Det är ett absolut faktum att biologiska raser inte existerar och således missvisande att behålla begreppet i svensk lagstiftning, vars uppgift är att förklara vad som är rätt och fel i det svenska samhället. Genom att använda rasbegreppet vidmakthåller man de föreställningar, strukturer och och fördomar som begreppet historiskt fört med sig.
Det finns dock en annan sida av myntet i frågan om konsekvenserna av att ta bort rasbegreppet från såväl lagstiftning som språkbruk. Genom att sudda ut och ersätta rasbegreppet riskerar man att även sudda ut historien där ras varit en central term i många århundraden för att uttrycka och legitimera allt ifrån det koloniala förtrycket till antisemitism. Genom att ta bort rasbegreppet riskerar man att förtränga och öka sannolikheten för att återupprepa de grymheter som förekommit genom erkännande av rasbegreppet och konjugationer av det, såsom rasbiologi och rasism. Det blir svårare att prata om historien om man tar bort dimensioner av språket som behövs för att förstå det förgångna.
I Europarådets direktiv om likabehandling av personer oavsett ras eller etniskt ursprung görs ett försök att finna en gyllene medelväg då rasbegreppet förekommer, men i förtexten förtydligas att rådet förkastar teorier som fastslår att det finns mänskliga raser och att användandet av termen ras i direktivet inte innebär ett accepterande av sådana teorier.
Europarådets lösning antyder något som är viktigare än att reda ut om vi bör använda ras eller etnicitet – en påminnelse om att det med användandet av ord alltid följer ett ansvar att vara medveten om vad man själv anser att orden betyder, och vad de kan betyda för andra. Språk är under ständig förändring. De byggstenar som utgör språk – ord – tynar bort, tillkommer och ändrar innebörd. Istället för att dela upp ord i en tillåten och en förbjuden kategori bör vi kanske lägga större vikt vid den förändring ord kan genomgå så att de ord vi använder faktiskt betyder det vi menar.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
