Foto från ”Ta Natten Tillbaka” i Malmö. Fotograf: Malin Gustavsson
För drygt 1,5 år sedan inträffade #Metoo: en rörelse sprängfylld av potential och mobilisering där kvinnor över hela världen tog mod till sig. Vittnesmål efter vittnesmål publicerades. Häpnadsväckande kvinnosolidaritet ingav optimism, känsla av makt och en hoppfull längtan efter upprättelse – varpå kampen förflyttades allt närmre domstolarna. #Metoo, orden som aktivisten Tarane Burke myntade 2006 i syfte att stärka offer för sexuellt våld, omformulerades snart till en bevisbörda i syfte att övertyga den resterande världen om att det våld kvinnor utsätts för dagligen är ett reellt problem. Trots att män aldrig kan driva den feministiska rörelsen framåt, stod nu dessa plötsligt i rörelsens centrum. Kvinnornas talartid var slut; nu handlade det enbart om männen. Dessa män skulle straffas, ju mer desto bättre. Trots rättsväsendets stora brister, förväntades nu denna instans skipa rättvisa och generera upprättelse. Istället för att hålla mina tjejer om ryggen, började jag kasta mig in på Aftonbladet för att läsa om hur det gick i Kulturprofilens rättegång. Pirret när jag såg artikeln, blandades med en klump i magen. Var det här allt? När började feminismen kretsa kring att spärra in förövare? När började jag förhoppningsfullt vänta på det statliga våldets utsträckning? När började vi tro att samma verktyg som i decennier använts för att förtrycka oss, helt plötsligt skulle kunna upplösa samma förtryck?
Den politiska redaktören Silas Aliki skriver i “Det våras för fängelse-feminismen” om hur det offentliga samtalet överlag svansar efter ‘lag-och-ordning-politiken’ i allt större grad, och döper strävan efter att upplösa det sexuella våldet genom högre straff till fängelsefeminism. Lag-och-ordning-politiken har sitt ursprung i President Nixons ‘law-and-order’, vars syfte var att demonisera progressiva rörelser såsom medborgarrättsrörelsen och hbtq-kampen genom att porträttera de som ordningsstörande. Trots att Nixon vid myntandet av begreppet även inkluderade kvinnorörelsen, används termen idag både direkt och indirekt i liberal-feministiska sammanhang. Kvinnofientliga röster, såsom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, kräver kraftigt höjda straff för sexualbrott i syfte att värna om kvinnors kroppsliga integritet – men vill samtidigt inskränka aborträtten. När feminismens mål samstämmer med våra största motståndare, måste vi fundera över var vi har hamnat. Att efterfråga mer kriminaliseringar, resulterar inte bara i att sexuellt våld porträtteras som ett problem grundat i enskilda brottslingars bristande moral istället för ett övergripande samhällsproblem. Det är även en grogrund för rasism.
Politiker försöker vinna lätta politiska poäng genom att ställa förtryckta grupper mot varandra; exempelvis kvinnor och invandrare. Det är ingen slump att strävan efter att utöka kriminaliseringen av sexuellt våld når framgångar i en tid där rasistiska föreställningar om att våldtäkter kom till vårt land via invandring frodas. Den feministiska rörelsens krav på högre straff för sexualbrott kan alltså inte enbart ses som ett progressivt steg mot rättvisa, utan även som ett sätt att profitera på rådande rasistiska strömningar. Oberoende av om det hänt av misstag eller är ett aktivt val i syfte att kanalisera motstånd – måste det ses för vad det verkligen är: rasistiskt och felaktigt.
Istället för att inspireras av Nixon, borde dagens feminism inspireras av 70-talets kvinnorörelse: Grupp 8 exemplifierar vikten av mobilisering kring orättvisor och hur radikal kritik på ens egna villkor kan skapa enorm politisk kraft.
Tack vare en stark kollektiv tillhörighet, lyckades gruppen bryta sig loss från tonen som präglade det offentliga samtalet, och behöll makten till att använda sin egen politik och retorik. Genom demonstrationer och aktioner mot alla former av kvinnoförtryck, kombinerat med en strategisk placering utanför typiska kvinnoarbetsplatser, lyftes tidigare försummade frågor. Med banderoller om deltidsarbete, även kallat “den perfekta utsugningen” av kvinnlig arbetskraft, tilltalades kvinnor som tidigare exkluderats från kvinnorörelsen. Istället för att förlita sig på ett patriarkalt rättsväsende, stod rörelsen själv för den förändring man eftersträvade: Medvetandehöjning och kvinnosolidaritet stod alltid i centrum.
Grupp 8 lär oss att vi inte behöver ta avstånd från parlamentariska modeller per automatik, men att det inte bör vara grund till det primära målet. Grupp 8 påvisar vikten av att titulera sin egen politik och våga verka utanför de parlamentariska institutionerna. Att bedja efter högre straff, är inte bara att anpassa sig efter den populistiska högerns rasistiska politik; det är en avradikalisering som riskerar att förlama rörelsen – för förtryckaren kan aldrig själv stå för den förändring vi kräver. Det gör vi. Vi behöver inte den lagstiftande makten; det kollektiva systerskapet ska utgöra makt nog. Vi behöver inte ett ordningsamt samhälle; vi behöver ett samhälle fritt från patriarkatet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Erica Frank, skribent
