Fredagen den 18 januari 2019 stod det klart att Stefan Löfven, efter en 131 dagar lång maktkamp, är Sveriges nya statsminister. Regeringsskiftet ägde rum tre dagar senare och markerade slutet på en utdragen höst kantad av politiska intriger, en uttröttad talman och frustrerade medborgare. Så här drygt två månader senare, när de värsta stormarna i riksdagen har bedarrat, kvarstår det dock ett pyrande missnöje mot den svenska demokratins duglighet. Detta missnöje tycks ha blivit tongivande i en allt mer polariserad samhällsdebatt.
Kritiken mot riksdagsarbetet under regeringsbildningen var inte nådig. Rutinerade statsvetare och samhällsanalytiker försökte efter bästa förmåga bringa klarhet i de politiska spelreglerna gällande antal talmansrundor, parlamentariskt stöd och talmannens befogenheter. Detta medan media aldrig tycktes få nog av att, med ett sedvanligt stråk av sensationalism, återspegla det kaos som utspelade sig i riksdagen. Frustrationen hos de svenska väljarna var påtagbar och artikulerades i debattinlägg och på sociala medier där man inte skrädde orden i recensionen av våra folkvalda. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren uttryckte förra året sin frustration i ett debattinlägg på SVT-opinion, ”Sluta tjafsa. Leverera enligt överenskommelse!”, ett uttalande som väl summerade den allmänna inställningen. Varför kunde man inte enas snabbare? Frågan är givetvis motiverad.
I epilogen till regeringskrisen, som hela episoden lite slentrianmässigt kallas, tycks slutresultatet vara fullt logiskt. Låt oss snabbt rekapitulera grundförutsättningarna efter valet 2018. Allianspartierna fick färre röster än de rödgröna. Detta medförde att Ulf Kristersson inte kunde bli statsminister utan stöd från Sverigedemokraterna. Utifrån dessa omständigheter placerades fokus på Centerpartiet och vilka prioriteringar Annie Lööf skulle göra i sin ideologiska kamp mot socialdemokratin på vänstersidan och den socialkonservativa nationalismen på högersidan.
Prioriteringen i denna kamp borde varit given för en partiledare som under valrörelsen bestämt vidhållit att Sverigedemokraterna till varje pris ska hållas utanför ett direkt maktinflytande. Detta i kontrast till allianskollegan Ulf Kristersson som, i ett försök att vända en dålig trend i opinionsmätningarna, kände sig nödgad att ta avstånd från det löfte som Fredrik Reinfeldt gav 2013 om att aldrig ge Sverigedemokraterna makt i statsministerfrågan. Sprickan i Alliansen var således djup redan innan valet och olika försök till att överbrygga meningsskiljaktigheterna, genom exempelvis förslaget om en 3-2-1 regering, lyckades endast cementera det låsta förhandlingsläget. Ett maktskifte till fördel för en allians med färre röster än de rödgröna var således aldrig en reell möjlighet.
Detta konstaterande känns nästan hånfullt när man minns tillbaka till hur entusiastiskt och enträget partiledarna kämpat för sin vision för hur Sverige ska styras, hur orealistisk den än varit. Jag ämnar dock inte att med denna text utvärdera det politiska arbetet eller spåna i potentiella förklaringar till dess bristande effektivitet. Istället har jag för avsikt att utforska potentiella risker med den ihärdiga kritik som under hösten riktades mot folkvalda politiker och de demokratiska institutionerna. Genom ett sådant fokus kan denna text förhoppningsvis stå i kontrast till det hätska missnöje som, sedan höstens regeringsbildning, hämmar möjligheterna till en sansad och klarsynt dialog kring den svenska demokratin.
Det var inte endast allmänheten och statsvetare som gav politikerna underkänt i regeringsbildningen, kritiken var ofta minst lika högljudd även inom riksdagens väggar. När Ulf Kristersson för andra gången misslyckades med att bilda regering uttryckte SD-ledaren Jimmie Åkesson sin lösning, ”något av de stora partierna får kliva ur sandlådan och börja prata med mig”. Denna föraktfulla kommentar, som likställde det demokratiska samtalet med barnlek i en sandlåda, är på många sätt symptomatiskt, inte bara för ett i övrigt föraktfullt parti, utan för hur dialogen kring regeringsbildningen har utformats. Hur ska Åkessons sandlåde-metafor tolkas? Var det något som sades i affekt efter ännu en långdragen och fruktlös akt i det politiska dramat, eller påvisar uttalandet en djupare missaktning för den demokratiska processen?
Skulle det röra sig om det sistnämnda sällar sig Åkesson tyvärr till en växande skara politiker som runt om i världen framgångsrikt rider på en våg av populistiskt etablissemangförakt. Om man skulle tvingas peka ut en vinnare från höstens regeringsbildning skulle det vara Sverigedemokraterna som, tryggt ute på högerkanten, kunde iaktta de andra partiernas frustration och vanmakt. Man underlät inte heller att, under hösten, vinna politiska poäng på det förvirrade förfarandet i riksdagen. Ett tydligt exempel på detta är när Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson i ett Facebook-inlägg från 10 september förra året skrev, ”Sverige är riktigt illa ute”, och vidare, ”våra motståndare har tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och nations överlevnad. Det finns bara två val: seger eller död”. Detta inlägg vittnar om en farlig tendens till att måla upp politiker som folkets fiender och demokratin som ett förtryckande etablissemang. Det ter sig uppenbart att Karlssons nationalromantiska retorik inte kommer bana väg för en sund dialog kring den demokratiska processen.
Den amerikanska historikern Timothy Snyder kände sig, efter utfallet i det amerikanska presidentvalet år 2016, nödgad att skriva en stridsskrift med fokus på hur man bevarar den demokratiska staten. I sin korta skrift belyser Snyder vikten av att värna de institutioner som formar det demokratiska statsskicket. Snyder påpekar att historien lär oss hur en överdriven tillit på den institutionella stabiliteten ofta är malplacerad, något som blev plågsamt uppenbart under 1900-talets första hälft. Man ska, enligt Snyder, ha full förståelse för att ett oupphörligt svartmålande av den demokratiska apparaten slutligen kommer leda till en autokratisk triumf. Tendensen att utrycka sig i termer av ”seger eller död” kan således ses som en olycksbådande renässans för den demokratifientliga terminologin.
Förra året publicerade den politiskt obundna organisationen Freedom House sin årliga rapport över demokratins utveckling i världen. Rapporten hade den talande titeln, Freedom in the World 2018: Democracy in Crisis. Denna rapport målar upp en dyster bild av hur populism, auktoritarism och opportunism breder ut sig och på fler håll utmanar demokratiska och människorättsliga principer. Budskapet från Freedom House är tydligt, demokratin är under attack. Denna attack härstammar i stor utsträckning från folkvalda politiker som konsoliderar sin makt genom att underminera och ifrågasätta kompetensen inom etablerade demokratiska institutioner. Demokratin riskerar således att urholkas i de fall där den konstruktiva samhällsdebatten ersätts av ett förbehållslöst smutskastande av den demokratiska processen.
Det är i ljuset av detta konstaterande som vi återkommer till Sverige och den utdragna regeringsbildningen. För nog kan det vara befogat att uttrycka sin frustration. Visst kan det så här med facit i hand upplevas som relevant att lyfta frågor om att reformera det svenska valsystemet. Kanske behöver vi höja riksdagsspärren, införa rullande mandatperioder eller majoritetsval i enmansvalkretsar? Nyckelordet i detta resonemang är dock, reformera. De demokratiska institutionerna lider måhända av en strukturell missanpassning i dagens politiska läge, men att förkasta den demokratiska processen, genom exempelvis en sandlåde-metafor, är inte bara nonchalant utan också direkt vårdslöst.
Den politiska världen är i flera avseenden ett gensvar på våra vardagliga ställningstaganden. Livet är på så sätt politiskt. Den normaliserade hånfullheten jämte de demokratiska institutionerna är således en oroväckande utveckling som, om vi inte aktar oss, kan bidra till ett söndervittrande av de värderingar som utgör samhällets grundpelare. Det är på grund av detta man bör rygga tillbaka när ett parti, som påstår sig representera folkviljan, anser sig föra en kamp mot ”folkets fiender” i en förvirrad statsapparat. Det kan således vara befogat att uttrycka sin frustration, men historien varnar oss för hur enkelt samhällelig moral kan brytas ned och förloras. Det är med hänsyn till denna historiska erfarenhet som man med respekt och ödmjukhet kan föra samtalet om att förbättra den demokratiska processen; ett cyniskt förkastande gynnar ingen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Arvid Habermann, skribent
