Återigen röstar det brittiska parlamentet ned förslag på Brexit-avtal. Spektaklet fortsätter, och resten av Europa ser på. EU:s medlemsländer, och dess samarbetsländer, har haft gott om tid på sig att diskutera och omvärdera deras syn på Storbritannien, EU och deras egen relation till bådadera. Journalister stationerade i olika europeiska länder har kommit att karaktärisera hur snacket i staterna går. Så, hur pratar européer egentligen om Brexit?
Brexit. Detta evigt återkommande gissel som universellt ses som en dum idé; även av de som röstade för utgången. I ett Youtube-klipp berättade en britt om hur hans närmsta vän hade röstat för Brexit för skojs skull. Sent omsider insåg han att skämtet var på hans bekostnad, då 52% också tyckte det var roligt att rösta ja. Personligen kan jag inte komma på ett bättre exempel på ett skämt som gått för långt.
Resten av Europa har sett på med en blandning av skräck och skadeglädje. I tidskriften London Review of Books publicerades den 3:e januari 2019 en studie om vad européer talar om när de talar om Brexit: lämpligt nog döpt till What Europeans Talk about when They Talk about Brexit. I den har ett flertal korrespondenter i femton EU-länder beskrivit hur medier, politiker och folket värderar Storbritanniens utgång ur det hittills mest framgångsrika försöket för ett enat Europa.
”Inte oväntat” – säger belgarna. Belgien har ingen historia av nationalism. Istället identifierar sig belgarna med sin region: regioner vilka delas in i fransk-, holländsk- eller tysktalande områden med sina egna kulturer. Från andra sidan kanalen har de sett britterna utveckla de attityder mot omvärlden och EU; vilket kulminerade i att de tog steget från kontinenten. Tillbaka till sin isolerade trygghet på ön.
”Bryr mig ej” – säger de 3.5 miljoner arbetande bulgarerna i Bulgarien. ”Bryr mig lite” – säger de 2.5 miljoner bulgarer som jobbar i EU, alltså utomlands sett från Bulgarien. De 50 000 bulgarer i Storbritannien som inte lever upp till de nya bosättningskraven säger: ”Bryr mig massor”.
”Rätt åt dem” – säger kroaterna. Detta efter att ha blivit lovade att EU skulle ge Kroatien ett bättre århundrande än vad 1900-talet gav dem, med nazism, inbördeskrig och allt däremellan. Inkompetenta politiker har redan smutsat ned Kroatien. Nu får lögnarna smaka samma mynt.
”Snälla, gå inte” – säger danskarna. Efter en längre tid där Danmark sett Storbritannien som en naturlig allierad inom EU, har Brexit skakat den tillit vår nordiska granne hade till britterna. Danska investerare är speciellt oroliga, men konstaterandet av att ett afgrundsdyb delat Storbritannien speglar den allmänna danska synen på uttåget väldigt väl.
”Det är komplicerat” – säger fransmännen. Åsikten är lika varierad som det franska köket. Storbritannien porträtteras som ett land av ekonomiska möjligheter, men med en sjuklig främlingsfientlighet som fäller krokben för det liberala ideallandet. Då brittiska sophämtare vägrar använda återvinningstunnor för att det kan finnas hemlösa som sover i de, visste Frankrike att något var sjukligt fel.
”Trist, men förväntat” – skriver tyskarna. Storbritannien har länge försökt dupera EU genom att starta frihandelsorganisationer. Samtidigt är det en del av den växande populismen i västvärlden. Europas misskötsel av flyktingkrisen, valet av Trump och invasionen av Krim bidrar till att Tyskland sakta förlorar tron på EU:s ideal.
”Smått genant” – säger grekerna. Igenkänningsfaktorn är hög för Grekland: det EU-kritiska landet har sina egna populismproblem, för att inte tala om att deras BNP skurits ned med en fjärdedel. Lägg till en ändlös flyktingkris och utgången är nära för grekerna. Dock jämför de Brexit som en patient med stukad fot, vars svärande över sin obekväma rullstol blir genant då grekerna ser sågen som ska användas för deras egen amputation.
”Immigranters fel” – säger tjeckerna, ”Och Soros” – tillägger ungrarna. Tjeckiens tre ledande tidningar, två av de ägda av premiärminister och miljardären Andrej Babiš, skanderar anti-EU propaganda och spär på främlingsfientligheten. I Ungern, där fri press är ett minne blott, sympatiserar medierna med Brexit någorlunda genom formuleringar som ”migration is one of the main themes of Brexit as well”. Lägg till den vanliga paranoian kring Soros och dennes liberala värderingar, samt en rädsla för att ländernas etno-nationella identiteter ska försvinna genom ett enat Europa, och Brexit blir ännu ett instrument populistiska ledare kan spela på.
”Hjärnsmälta på hög nivå” – säger irländarna. Britternas uttåg kommer påverka allt från chips till kött, marknad till universitet, gränser till pass på ett negativt sätt. Det som gynnas av Brexit är enligt irländarna två: fientlighet mellan engelsmän och irländare, samt möjligheten för ett enat Irland. Årets kommentar går till den irländske fiskaren John Lynch som kommenterade hur fiskmarknaden kommer påverkas: ”Fish don’t do borders”.
”Måttligt oroad” – kommenterar italienarna. När det inte finns något konkret att rapportera föredrar italienska tidningarna att fokusera på sina egna problem med EU. De tillfällen då det rapporteras om Brexit är då förhandlingarna faller pladask, eller då det beskrivs hur det kommer påverka italienarna. Mer intressant är Meghan Markles graviditet, eller då Kate Middleton sade ”Ciao” till ett fan.
”Vad om oss då?” – frågar norrmännen. Brexit beskrivs bara i relation till Norge, om Storbritannien ska ha ett norskt EEA-avtal med EU, och om att det avtalet inte skulle fungera för britterna. Norge må inte vara med i EU, men deras konservativa högerpolitiker vill bli det. Kontrasten till Storbritannien, där konservativa högerpolitiker är den drivande Brexit-kraften, gör att norrmän allmänt kliar sig i huvudet då det kommer till hela spektaklet.
”Taskiga Tusk slår till igen” –konstaterar polackerna. Vad som är ”liberalt” i Polen är ”konservativt” i Storbritannien, vilket gör att polsk media inte förstår mentaliteten kring Brexit. Lag och Rättvisas utmålande som Donald Tusk och EU som Lucifer och dennes hejdukar, från vilka polackerna nu återhämtar sig från, får uttåget ur unionen att te sig som en självklarhet.
”Pre-pubertalt raseriutbrott” – kallar portugiserna Brexit. Det EU-positiva landet vid Europas västra spets konstaterar att deras egen export kommer ta hårda slag. Trots det, anser de att EU är det enda sättet att klara sig; britternas omogna hantering av projektet är inte något de ska följa.
”Men, vad händer med Gibraltar?” – frågar spanjorerna. Debatten om Brexit ställs ofta i relation till detta historiskt bestridda område. Efter att Theresa May och Michel Barnier, EU:s huvudförhandlare i Brexit, stuckit under stol med att stryka ur utträdesdokumentet att Storbritannien och Spanien gemensamt kan styra Gibraltar, blev spanjorerna minst sagt ilskna. Spansk nationalism påverkar opinionen kring området; något Brexit ytterligare kan spä på.
Om det finns något konsensus i denna variation av åsikter är det att Brexit genererar problem. Oftast i relation till det egna landet, men också till EU som helhet. Samtidigt är humor konstant närvarande: oavsett om det är i kommentarer av fiskare, fokus vid Middletons kunskaper i italienska eller grekiska amputeringsmetaforer blir det enkelt att se Brexit på ett lättsamt sätt.
Jag tror det är just humorn som behövs. Humorn behövs för att ge distans till detta enorma problem som kräver lösning. Det behövs för att kunna hantera den våg av populism och fientlighet som sveper Europa. Skämta försiktigt bara, annars kanske vi också råkar rösta ut oss ur EU.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
