Sju år tog det innan den australienska Wikileaks grundaren Julian Assange lämnade Ecuadors ambassad i London. Med hans comeback till världen utanför återuppstår den debatt kring Assange, visselblåsare och rättsetik som 2011-2012 rasade i västerländsk media. Det var då miljontals sekretessbelagda dokument, bland annat sådana som visade på en illegal, statlig övervakning av amerikanska medborgare, blev tillgängliga med fiberoptikens fart. På ett sätt är Assange egen roll i detta drama som misstänkt spion ett stilleben av den stora frågan som nu bubblar upp till ytan igen: hur mycket är den medborgerliga integriteten egentligen värd om rättsstaten legitimerar sig själv?
”Han drogs ut som en fånge en aprilafton och hade en brittisk polis i ett hårt grepp kring halsen”. Så hade den sen 107 år döde Strindberg kunnat beskriva de dramatiska scenerna av Julian Assange gripande i torsdags. En tillsynes långhårig och skäggig Assange var minst sagt ovillig att medverka till ett smidigt gripande. Med lealösa ben och fäktande armar vrålade Wikileaks grundare ut sin protest om att Storbritannien inte hade mandat att gripa honom och vägrade bestämt att följa med poliseskorten från Ecuadors ambassad till häktet.
Få kan ha anat att Assange skulle komma att spendera majoriteten av 10-talet på den Ecuadorianska ambassaden, inte minst värdlandet själv. I en något bisarr juridisk status quo har sedan sju år av uttalanden, presskonferenser och mysticism passerat kring Assanges skuld eller oskuld. Med tiden har dock intresset svalnat, såväl från media som från Ecuador som 2017 beviljade Assange medborgarskap i landet. När så polisen den 11 april 2019 knackade på dörren och bad ambassadens inneboende att vänligt följa med så var det på inrådan av Ecuador själva. I denna extraktion befinner sig situationen nu.
Assange har anledning att frukta den fria världen, eftersom han riskerar att inte vara fri i den så länge till. I Storbritannien anklagas han för att ha smitit från borgen, vilket betraktas som den primära anledningen till hans flykt in på ambassaden med medföljande diplomatiskt skydd. I Sverige står han anklagad av två kvinnor för våldtäkt, en fråga som rättsligt kan avgöras om Assange utlämnas före preskriptionstiden löper ut vid årsskiftet. Den största farhågan är dock utlämnandet till USA som rubricerat Assanges läckor som spioneri – ett federalt brott med digra konsekvenser. Chelsea Manning, som Assange står anklagad för att ha konspirerat med, dömdes till 35 år i fängelse för sitt läckande av hemlig information kring NSA:s övervakning av det amerikanska civilsamhället. Förvisso släpptes Manning 2017 efter ett benådande av president Obama, men att president Trump skulle fortsätta med sådan rättslig välgörenhet gällande en av landets ”public enemies”, är inte lika glasklart.
Huruvida Assange kommer att ställas inför rätta i Sverige och USA kvarstår att se, men reaktionerna på hans gripande och förestående åtal i Storbritannien har varit många och varierande. Av vissa betraktas han som en självömkande bluff på flykt undan rättvisan. Av andra som en martyr kämpandes för rättvisan – ”Don’t punish the messenger”, går det att läsa på affischer uppsatta i centrala London. Just frågan kring visselblåsare är såväl etiskt som politiskt laddad eftersom den samtidigt är en nagel i statens öga och en ögonöppnare för samhällens bristande transparens. Ändå undgår detta fokus på den enskilde visselblåsaren den samhällsparadox som oavsett situationens utfall uppstår: Konflikten mellan rättsstaten och nationens intresse.
Å ena sidan ska rättsstaten, såsom den i Sverige eller i USA, garantera dess medborgare rättigheter och beskydd inom lagens ramar. Å andra sidan kan denna garanti också kräva undantagsregler som går utanför lagens ramar. Vart gränsen för hur långt dessa undantagstillstånd kan gå är omöjlig att precisera. Ibland är det lätt att identifiera idealtyper av illegal statlig verksamhet – såsom IB-affären i Sverige – där den publika opinionen är tämligen enkelriktad: staten ska inte i hemlighet registrera sina medborgares åsikter.
I demokratier är den personliga integriteten en fundamental del av statens legitimitet. Medborgarna ska veta vad staten gör för att gynna deras intressen och staten ska veta vad dess medborgares intressen är. Där går gränsen för statens befogenhet. Åsiktsfriheten innebär friheten att kunna ha en valfri åsikt, men också friheten att inte behöva berätta sin åsikt. Detta är det implicita samhällskontraktet i en fungerande demokrati. Problemet uppstår när kontraktet bryts mellan stat och medborgare, vilket organ ska då bedöma rätt beteende från fel beteende? Ska staten döma sig själv? Det ointressanta i fallet med Wikileaks är egentligen de påstådda brotten, oavsett ställningstagande i målet. Den subjektiva uppfattningen om skyldig eller ej skyldig vilar i grund och botten på den objektiva kollisionen mellan medborgare och stat. Assange må vara omtvistad som person och moralisk förgrundsfigur, men hans agerande och historia har satt fingret på statens trassliga position i relation till medborgarna: att dessa två är ömsesidigt beroende av varandra under lagens vakande öga. Samtidigt förutsätter denna relation transparens för att uppnå legitimitet. Om inte detta grundelement finns med har staten förbrukat sin roll som tjänare år folket, även om nationens intresse varit motivet. Det är en evig rättstatsparadox som med Strindbergs ord kan summeras enkelt: ”Hur kan revolution bli laglig? Revolutionärerna stiftar en lag, som förklarar revolutionen laglig.”. För Julian Assange tycks resan närma sig slutet, men för samhällsdebatten har resan bara börjat.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
