Det krävdes ett flera sekel långt kolonialt förtryck, två blodiga världskrig och ett maskinellt folkmord på miljontals människor för att mänskligheten skulle skrämma upp sig själv så pass att en efterfrågan på ett universellt, moraliskt och politiskt regelverk skulle uppstå – i hopp om att förhindra framtida hemskheter. Trots detta är det än idag svårt att avgöra om de människorättsliga traktater som utformades och ratificerades i en rasande hastighet under 1900-talets senare halva verkligen föddes ur välvilja, eller om det var en postkolonial skam som försökte botas med hjälp av underskrifter och handskakningar under FN-loggan. Är människorätt resultatet av kamp och konflikt eller moral och godhet?
Den westfaliska freden 1648, som markerade slutet på det trettioåriga kriget, brukar benämnas som startskottet för den moderna världsordningen. Freden satte punkt för en lång följetong av religionskrig i Europa och den tidigare medeltida centraliserade världsbilden med den tysk-romerske kejsarens och påvens extensiva makt skulle komma att ersättas av suveräna territoriella kroppar – den juridiska personen staten. Detta medförde att statssuveräniteten som vi känner den idag uppstod. Suveränen gick från att vara en maktgalen man, till en maktgalen stat.
Sedan dess har en stor del av världsordningen vilat på statssuveränitetsprincipen – en högt respekterad och oersättlig grundsten för att upprätthålla tolerans och maktbalans stater sinsemellan. Med krig som undantag finns det få exempel på när en stat lagt sig i något som sker inom en annat stats territorium. Under senare delen av 1700-talet, främst på grund av den franska revolutionen, utvecklas suveränitetsprincipen till att även innefatta tanken om att staten är den aktör som ska tillgodose sina medborgare politiska och sociala rättigheter. Det ska dock under kommande århundraden visa sig att stater paradoxalt nog är väldigt, väldigt bra på att inskränka och förneka sina medborgare dessa rättigheter.
Människorättens utveckling och stigande folkrättsliga status kan ses som en reaktion på denna paradox. Stater har över tid blivit mer medvetna om andra staters misslyckande att tillgodose sina medborgares rättigheter, och i begränsad utsträckning därmed även sina egna snedsteg. Tanken som uppkom var att staters maktmissbruk kunde reduceras genom att de frivilligt säger upp en del av sin suveränitet och lovar andra stater att ta hand om, eller åtminstone inte förtrycka, sin befolkning – människorätt.
Problemet är bara att människorätt, och all folkrätt för den delen, aldrig går från ‘bör’ till ‘är’ om det inte implementeras i suveräna staters egna lagböcker, något som tenderar att hamna långt ned på agendan. Det tenderar att förbises att de stater som existerar idag gör det av en anledning. Det är ett tydligt urval av stater som överlevt just för att de agerat egoistiskt utifrån en ständig strävan att bibehålla och utöka sin makt, inte för att vara pionjärer för främjandet av människorätt. Staterna som finns idag gör det på grund av att de agerat utifrån principer som inte alls är förenliga med tanken om ett universellt regelverk för att upprätthålla principen om allas, både stater och individers, lika värde.
Vår bräckliga och spretiga, men framförallt globaliserade värld har aldrig haft ett sådant stort behov av en global moralisk konsensus som den har idag – när människor med olika etniska, kulturella och politiska tillhörigheter möts i cybervärlden och i verkligheten blir även olikheterna mellan dessa mer påtagliga. Olikheter i sig är inget farligt, de kan ofta ha en positiv effekt för utveckling. Men för att olikheter ska kunna existera utan att leda till konflikt måste de alltid medföljas av en grundtanke om tolerans och acceptans för oliktänkande.
De mänskliga rättigheterna kan med sin universella implementerbarhet verka lockande och framstå som det perfekta moraliska och politiska rättesnöret som sträcker sig långt över staters suveränitet och egoism. Men kastar man ett getöga på historien och påminner sig själv om varför de stater som ska utgöra huvudaktörerna i detta människorättsliga system existerar, är det rimligt att ställa sig frågan om människorätt är det rätta och rimliga sättet att skapa en fredligare värld på; eller om det bara är ett liberalt koncept vi klänger oss fast vid i brist på ett bättre alternativ – i hopp om att människan i grund och botten är god.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
