Vi stod i kön till Santa Maria del Fiore, den jättelika basilikan i centrala Florens som byggdes för att bli den största kyrkan världen någonsin skådat. Pappa knuffade till mig och pekade upp mot framsidans alla ornament: “Det enda som saknas är monster som kikar ner på oss”. Vi gick in i basilikan, såg valven torna upp sig i taket och renässansmålningar lysa på väggarna. Det var kallt och förberedelserna inför påskveckan gav rummet en känsla av lugn före stormen. En plats för beundran såväl som tillbedjan – en evig mötesplats för människor. Vi lämnade basilikan nöjda, gick hem till hotellrummet, slog på tv:n och möttes av nyheten: Det brann i Notre-Dame.
Allting skedde så snabbt. Först röken, sen lågorna och sist infernot som tuggade sig igenom det åldrande trätaket som det vore gjort av papper. När taket kollapsade blev det för mycket. Det fanns inget mer att hoppas på, varken för brandmännen eller åskådarna till de surrealistiska scenerna. När branden sent på kvällen väl kom under kontroll så var förstörelsen total. I pyrande högar av sten, trä och glas låg det som en gång var Notre-Dame. Katedralens spira på mittskeppet utplånades, statyer från 1400-talet tros ha förstörts bortom all räddning och de ikoniska rosettfönstren från 1200-talet smälte från sina beslag av värmen. Med naturlagarnas obarmhärtiga kraft brann några av Europas största kulturella och arkitekturella skatter upp inom loppet av minuter. Frasen har sagts så många gånger under de senaste 48 timmarna att den nästan har blivit en klyscha, men den förblir likväl sann: Katedralen har överlevt 800 år av krig, farsoter, despoter och ockupering, men förstörs under en renovering i historiens säkraste tid. Det är onekligen makabert.
Naturligtvis förs också tankarna till alla de kristna som precis inlett påskfirandet med Palmsöndagen till åminnelse av Jesus död och återuppståndelsen. Det religiösa symbolvärdet i att se världens kanske kändaste katedral förgås i ett inferno kan inte överskattas. För det som ska vara början på en vecka av firande, fick kristendomen en dolkstöt mot det allra heligaste.
Omvärldens reaktioner lät sig inte vänta. Regeringar, digniteter, institutioner och medborgare över hela världen visade öppet i kommunikéer och på sociala medier sin sorg och empati för Frankrikes förlust. Samtidigt tilläts inte sorgen äta upp framtidstron totalt. På den punkten har alla varit eniga – Notre-Dame ska återuppbyggas. I skrivande stund har motsvarande 3 miljarder kronor samlats in för att hjälpa till med återställandet av kyrkan. Tävlingar har utannonserats för att finna de arkitekter som bäst kan återskapa den fallna spiran och president Macron har beskrivit det hela som att restaureringen av kyrkan är en del av Frankrikes öde.
Ändå är det obotlig optimism att tro att Notre-Dame någonsin kommer bli återställt på något annat sätt än rent fysiskt. En kopia kan aldrig bli lika bra som ett original. En kopia saknar alla de naturliga snedsteg, kreativa friheter och primitiva processer som utgör en mästerligt originalverk. Viktigast är dock att alla de personer, berättelser och röster som tillsammans byggt upp vår kultur genom arkitektur och konst såsom Notre-Dame inte längre finns för oss att relatera till. De har förpassats från vår pågående samtid till historiens hylla. Detta är kulturens ständiga dilemma – att den samtidigt är odödlig och i behov av vårt skydd. Branden i Notre-Dame tog inte bara med sig artefakter och åldrande tak, utan också en del av det sociala klistret som finns hos envar i en utvecklad kultur. När människor nu visar sin sorg, sina förhoppningar och sitt stöd så visar det på hur långt medborgare är beredda att gå för sin kulturs fortlevnad, eftersom den på ett sätt också representerar den enskilda människans fortlevnad. I det enorma infernot är den insikten betryggande – Notre-Dame må vara borta, men kulturen lever vitalt vidare.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
