Klockan 22:00 den 9:e april stängde vallokalerna runtom i Israel. Kort därefter utspelade sig scener som gav en intrycket av att man transporterats till både nordligare breddgrader och bakåt i tiden – Sverige i september 2018. Bägge av de största partierna utropade sig nämligen till vinnare. “Jag kommer att börja bilda en högerregering med våra naturliga samarbetspartners redan i natt”, sa den sittande premiärministern Benjamin Netanyahu. “Vi vann! Den israeliska allmänheten har fått säga sitt”, svarade premiärministerns främsta motståndare Blåvita alliansen, med Benny Gantz och Yair Lapid i spetsen.
Men, som alltid: för att förstå nutiden måste man se till historien. Och Israels historia är sannerligen en lång och komplex sådan. Även om religiösa texter till stor del ska betraktas med källkritisk skepsis är det ofta i judendomens Torah och den kristna Bibeln man kan läsa om flera århundraden av områdets historia. Enligt dessa texter ska de israelitiska stammarna ha bosatt sig i området ungefär 2 000 år före vår tideräkning. Sedan dess har – åtminstone delar av – det som idag betraktas som Israel – stått under bland annat egyptiskt, babyloniskt, persiskt, makedonskt, romerskt, arabiskt, osmanskt och brittiskt styre. Under första världskriget föll det forna och då så stora osmanska riket varpå området hamnade i brittiska händer. Året 1917 utfärdade Storbritannien den så kallade Balfourdeklarationen som innebar att man ämnade ge det judiska folket ett hemland i det område från vilket de blivit fördrivna omkring 135 e.Kr. Ungefär samtidigt, och för att komplicera saken ytterligare, lovade britterna också araberna att Palestina – alltså samma område som de just lovat det judiska folket – skulle bli en självständig arabisk stat. För att skjuta problemet på framtiden valde till slut britterna att efter kriget hålla Palestina som ett brittiskt mandatområde under Nationernas förbund.
När så britternas mandat upphörde efter andra världskriget beslöt det nybildade Förenta Nationerna att dela området väster om Jordanfloden i en judisk och en arabisk stat. Staden Jerusalem bestämde man skulle utgöra ett speciellt internationellt område under FN:s administration. Redan dagen efter Israel utropat sig som självständigt anfölls staten av en multinationell styrka från Jordanien, Syrien, Irak, Libanon och Egypten. Den på detta följande serien av stridigheter slutade med seger för Israel, vars områden ökade med uppemot 40%. För att åstadkomma en sådan territoriell utvidgning ockuperades arabiska städer som inte från början ingått i FN:s delningsplan. Palestinier fördrevs från de områden som nu stod under israelisk kontroll. Samtidigt tvingades judar i flera av de omkringliggande arabländerna att utvandra.
Precis som så många andra platser blev också Mellanöstern indragna i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen under mitten av 1900-talet. Detta gav de redan omfattande konflikterna en ytterligare dimension. Medan USA och dess allierade fortsatte ge Israel understöd, levererade Sovjetunionen vapen till de närliggande arabstaterna. Angreppen mot Israel kunde således fortgå. Under det så kallade Sexdagarskriget genomförde Israel ett motanfall varpå man tog kontrollen över Västbanken, Gazaremsan, Östra Jerusalem och Golanhöjderna. Samtliga av dessa fyra områden står fortfarande åtminstone till viss del under israeliskt inflytande. Ockupationerna, missnöje och försämrad behandling av palestinierna har tillsammans lett till två uppror, eller intifador. Den första intifadan utbröt 1987 och resulterade i det så kallade Osloavtalet, där man enades om en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser. Det andra upproret ledde till tusentals dödsoffer, både av palestinier och israeler. Oroligheterna och konflikterna mellan israeler och palestinier har inte blivit färre och kan numera närmast betraktas som vardag. Den ena dagen kan man läsa i tidningarna om självmordsattentat i Israel som genomförts av den palestinska terrororganisationen Hamas; medan löpsedlarna den andra dagen basunerar ut hur Israel avfyrat raketer mot Gazaremsan, som numera till stor del står under palestinsk kontroll.
Israels historia går alltså hand i hand med Palestinas, något som inte minst tar sig uttryck i den israeliska politiken. Förutom de obligatoriska välfärds- och ekonomiska frågorna är en av de största politiska kärnpunkterna Israel-Palestina-konflikten. Två andra viktiga politiska frågor som diskuteras är hur etniskt isolerad staten borde vara, samt i vilken grad religionen ska kunna reglera lagar och styrelsesätt. Parlamentet, som finns i Jerusalem och kallas för Knesset, har 120 platser och leds av premiärministern. Man har också en president, men denna besitter endast en ceremoniell roll – likt Sveriges konung. En annan likhet till Sverige är att man följer en proportionalitetsprincip för de politiska partierna, något som gör det svårt att inneha en majoritet i parlamentet. Historiskt sett har det socialdemokratiska arbetarpartiet HaAvoda och det konservativa Likud varit de dominerande krafterna i israelisk politik. På senare tid har dock det politiska landskapet förändrats och det socialdemokratiska partiet har bland annat fått ge plats för ett nybildat och mittenorienterat parti – Blåvita alliansen.
Årets val, som hölls under förra veckan, var egentligen planerat att genomföras först i november. På grund av oenighet inom den föregående regeringen, i kombination med inte mindre än tre annalkande korruptionsåtal mot den sittande premiärministern Benjamin Netanyahu, valde man att tidigarelägga valet. Med anledning av korruptionsåtalen betraktar många årets val som en folkomröstning om Netanyahus fortsatta varande eller icke-varande. Premiärministern, som nu har styrt Israel i tio år, har om inte annat lyckats splittra befolkningen i en specifik fråga – synen på honom själv. Antingen hyllar man eller hatar honom. Det verkar inte finnas något mellanting. Valkampanjerna har varit fyllda av smutskastning, där den ena sidan anklagat Netanyahu för förräderi, medan han svarat med att anklaga Benny Gantz för att vara psykiskt labil. Netanyahu har som kampanjstrategi också försökt anspela på sin bromance med USA:s president, Donald Trump. Ytterligare en strategi har varit att försöka profilera sig mer åt höger genom att lova en betydligt strängare agenda gentemot palestinierna och antytt att han är för en annektering av hela Västbanken.
Hur gick det då i valet? Jo, det blev faktiskt lika mellan Netanyahus Likud och Gantz och Lapids Blåvita alliansen. 26% vardera. 35 platser i Knesset till båda partierna. Men som den uppmärksamme läsaren kanske noterar räcker inte det för att få en majoritet – det vill säga 61 – av Knessets 120 platser. För att dra ytterligare en parallell till svensk politik krävs det alltså förhandlingar mellan de stora och de mindre partierna för att få ihop tillräckligt med mandat för att bilda regering. Till följd av Netanyahus långa tid vid makten förutspås han ha bäst möjlighet att samla ihop en tillräckligt stor koalition. Om presidenten ger Netanyahu sonderingsuppdraget och han lyckas forma en regering kommer han att bli landets historiskt sett längst sittande ledare. Då går Netanyahu nämligen om Israels första statsledare David Ben-Gurion.
Även om mycket tyder på att valet är avgjort och att Israels nästa regeringschef blir densamma som under föregående mandatperiod går landet in i en osäker tid. Det finns inte mycket som tyder på att korruptionsåtalen mot premiärministern kommer att försvinna utan att först göra väsen av sig. Även om Trumps kelgris skulle klara sig från att bli fälld och således kunna klamra sig fast vid makten i ytterligare några år kommer rättsprocessen förmodligen spä på polariseringen mellan befolkningen i synen på premiärministern. Sett till Israels historia och den infekterade konflikten med Palestina verkar inte Netanyahu eftersträva någon ömsesidigt gynnande lösning på problemet. Om möjligt verkar konflikten, med sin komplexa och mörka historia, gå en ännu trassligare och ljusskyggare framtid till mötes.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
