Ormen
Två tänder smeker vindens lätta hud.
Genom alla år har de ständigt lekt gud.
Skrämt bort gäster från sitt hem.
Dödat andra utan att veta vem.
Och all den kraft som har varit läglig.
Har gjort dess tillvaro mera dräglig.
I gyllenbrun blom vilar en svart pärla tyst.
All dess lyster tidens tand inte än har kysst.
När pupillen vidgas, världen brinner.
Allting stannar, ingen hinner.
Sakta slutar så ögat glimma,
när livet möter sin sista timma.
En böjlig kropp snurrar ihop sig för att vila.
Så kan ormen, sitt förvärv, genom sömnen sila.
Där bortom buskar och envisa snår,
så möts den endast av en evig vår.
För alla de varelser som världen sände,
väntar där cirkelns andra ände.
Mot dagen efter
Man kan inte förlåta något som aldrig erkänts.
Något som aldrig burits av två.
Något som aldrig existerat ensamt.
Något som aldrig passerat tungans ärlighet eller tankens frihet.
Sorgen, sveken och smärtan måste flyga med erkännandets vingar.
Annars bygger det bo inom en.
Man kan inte förlåta något som aldrig erkänts.
Något som är omöjligt att ta tillbaka.
Något som försvinner in i historien, faller och landar i minnets dunkel.
Något som kommer bli ihågkommet med ilande klarhet och brännande smärta.
Men det tjänar ingenting till att låta oändlighetens naivitet bli tankens tjänare.
Medvetandet är alltid genomskinligt.
Man kan inte förlåta något som aldrig erkänts.
Något som hittat tillbaka efter en livslång saknad.
Något som varit lika skrämmande som befriande.
Något som skurit som knivar genom rummens stillhet.
Men drömmar kan också göra sig stora och omvälvande.
Ändå är drömmen likväl bara en dröm.
Man kan inte förlåta något som aldrig erkänts.
Glömskans förruttnelse blir den enda möjliga vägen mot befrielse.
Att vakna upp utan minne och känsla för det förflutna.
Förändrad och formad men inte förstörd.
Först då kan alla dagar som passerat bli tillintetgjorda.
Då kan färden börja mot dagen efter.
