De släpper tjugotvå duvor på RNB-sångerskan Aaliyahs begravning. En duva för varje år av hennes liv. Hon har precis dött i en flygkrasch som kommer föreviga henne som en av genrens unga ikoner, och länge är det hennes främsta signalement för eftervärlden. Men historia kan ju som vi mycket väl vet skrivas om, tidvatten färdas i andra riktningar, och med det även status och arv. Det har gått arton år sedan begravningen, men plötsligt tycks såren nysaltade.
Denna vår har sett ett otroligt uppsving i true crime-dokumentärer. Den mångdelade berättelsen om R Kelly, Leaving Neverland, och SVT-filmen om Josefin Nilsson försöker alla spegla skärvorna av konstnärskap i ljuset av offer-förövare-relationer. Intersektionen mellan folkets kärlek och hat uppstår bara just när en illusion går i kras – ingen sörjer smutskastningen av Ted Bundy eller Madeleine McCanns kidnappare.
Min favoritlåt av Aaliyah heter At your Best, och till min lättnad är den en cover á la 1994 på en låt tidigare släppt av The Isley Brothers. Merparten av musiken släppt under hennes namn under det året var nämligen skriven och producerad av den nästan dubbelt så gamla och redan etablerade artisten Robert Sylvester Kelly. Han kom att både inleda en relation och gifta sig med henne under samma år. Aaliyah är då femton, bröllopet är olagligt, och det är allmänt känt att vad de har är mer än en professionell relation. Men omvärlden verkar tycka som R Kelly uttrycker det i titeln han komponerat till hennes debutalbum, ”Age ain’t nothing but a number”.
De första tonerna av At your Best är som balsam för själen, men samtidigt känner jag ett äckel som inte går att tvätta bort. För bilden jag har av Aaliyah är inte den av en vuxen autonom människa – det var inte det hon marknadsfördes som. Tiden gav henne inte heller någon chans att mogna och frigöras. Jag älskar samma Aaliyah som R Kelly gjorde, och hon finns inte kvar för oss att omvärdera, kvar finns bara bilden av det sexualiserade minderåriga barnet.
Jag minns min bästis lillebrors sovrumsvägg från när vi var tio, och bilderna på Michael Jackson som stolt prydde den. Som barn gör slukade han den dansande sjungande popikonen med samma glupskhet som jag idag tar in historierna om hans brott. Med alla dessa dokumentärer i ryggen är det lätt att känna ovilja inför Michaels och R Kellys röster, men jag kämpar desto mer med min relation till Aaliyahs musik. Skriven och producerad av R Kelly blir textraderna viskningar av det förtryck man vill glömma, inte minst eftersom han valt att lite överflödigt gästa på många av låtarna. Men det är allt vi har kvar av henne, och ska Aaliyah då få sjunka med skeppet?
Vi lyssnar på musik och känner våra känslor. Vi läser barnböcker för barn som vi tidigare blåögt lapat i oss, men som nu manar oss att söka moraliska rättesnören som inte finns. Var Pippi och Tintin verkligen rasister, och om inte, kanske iallafall författarna till deras berättelser? Har vi ett ansvar gentemot kommande generationer som innebär att de måste få växa upp lite mer fredade än vi var, och betyder det att vi inte borde fortsätta knåda in Pippis kavata självständighet i folksjälen?
Vi måste minnas historien, brukar det heta. Men vi måste också vara medvetna om vilka delar av kulturen vi vill rentvå från mörker innan vi försöker, och av vilken anledning. Jag vet inte vilken musik man får lyssna på, och det sliter i mitt musikhjärta. Trots det tycker jag inte det är onödigt att diskussionen förs så långt som den gör. Rättvisa är inte att besluta om vad andra människor bör lyssna på, vare sig de är barn eller kollegor. Rättvisa är att kunna prata om det.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
