Den 26:e maj kommer det svenska folket gå till valurnorna för att välja vilka som ska representera Sverige i Europaparlamentet. Vi har historiskt sett varit relativt engagerade i EU-projektet och det blir alltmer naturligt att identifiera sig som både svensk och europé. Blickar man ut i Europa är situationen dock annorlunda. I nordväst slits Storbritannien sönder i en förgiftad Brexitförhandling. I öst blåser det illavarslande nationalistiska vindar och i syd brottas man fortfarande med sviterna efter finanskrisen 2008. Det går utifrån denna utveckling att se hur valet i maj förmodligen är ett av de viktigaste i unionens historia. Frågan hur man kan skapa förtroende för EU har följaktligen aldrig varit lika brännande.
De senaste åren har tärt på den europeiska gemenskapen. De humanitära och ekonomiska kriserna har tydliggjort att det saknas en bred enighet mellan medlemsländerna i avgörande frågor rörande social välfärd, invandring och rättsväsendets utformning. Bristen på sammanhållning har i sin tur givit vind i seglen för EU-kritiska partier runt om Europa. Dessa partier har gemensamt att de slår vakt om nationalstaten och vikten av en demografisk och kulturell homogenitet. Denna nationalism kväver känslan av europeisk samhörighet och reducerar solidariteten till att endast omfatta de som delar samma nationalitet. Detta blir tydligt om man vänder blicken mot Storbritannien och landets pågående unionsutträde.
Brexitfalangen skapade 2016 en högljudd kampanjapparat som förde fokus bort från de olika ekonomiska och politiska bakslag som skulle följa ett utträde. Istället vilade argumentationen på en nationalromantisk retorik där det uttalade huvudmålet var att återta självbestämmanderätten från korrupta politiker i Bryssel. Genom att skaka av sig den förtryckande EU-byråkratin skulle Storbritannien återgå till forna glansdagar av storhet och blomstring. Utifrån samma logik skönmålades den brittiska identiteten och kulturen som något väsensskilt från den i övriga Europa. En majoritet av britterna lät sig på så sätt förledas av idén om att den bästa vägen framåt skulle vara att regrediera till ett tidigare stadie. Liknande resonemang genomsyrar idag den EU-skepticism som, i varierande grad, existerar i samtliga medlemsstater.
I Sverige hävdar Sverigedemokraterna att en ökad europeisk integration kommer leda till att förtroendet för svenska folkvalda politiker urholkas och att den nationella kulturen försvinner. I Polen lyfts en likartad utsaga från det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa. I Ungern har Viktor Orbán, med det högernationalistiska Fidesz i ryggen, gått steget längre genom att deklarera att den ideala staten baseras på illiberala värderingar, snarare än liberala. Denna händelseutveckling visar att den europeiska samhörigheten och själva idén om överstatlighet knakar i fogarna.
I Bryssel verkar man vara medveten om denna problematiska utveckling. Den 9:e maj kommer regeringscheferna för medlämsländera mötas i ett informellt toppmöte i staden Sibiu, i hjärtat av Transsylvanien. Under detta möte ska man enas kring nästa steg för unionen och hur man kan skapa ett samarbete som tydligt ligger i unionsinvånarnas intresse. Man kommer utgå från det program som togs fram 2017 av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker angående försöken att göra EU till en starkare och mer demokratisk union. Det huvudsakliga syftet med sammankomsten är att skapa förutsättningar för en förnyad europeisk gemenskap. Man verkar således ha kommit till insikten att tilltro till ett överstatligt projekt skapas genom en känsla av samhörighet. Hur skapas då denna nödvändiga känsla av gemenskap över etablerade nationsgränser och kulturer?
Man kan konstatera att det finns en europeisk samhörighet att ta fasta på. Ett avstamp kan tas i den demokratiska och humanistiska idétraditionen och de upplysningsideal för vetenskaplig utveckling som fick fäste under 1700-talet. Det gemensamma arvet från romarriket och antikens Grekland utgjorde vid begynnelsen av unionens historia ett viktigt fundament för skapandet av en europeisk familj. Att idag tala om en västerländsk kultur kan dock också verka exkluderande, särskilt i relation till Östeuropa. För unionens framtid blir det därför viktigt att byta romantiserandet av historiska förhållanden, i synnerhet nationalstatens betydelse, mot ett helhetsperspektiv på världen.
För att underlätta en sådan process behöver EU en kulturlagstiftning som effektivt stöttar och framhäver det gemensamma kulturarvet. Den etablerade tanken att dagens invånare definieras utifrån historiska förhållanden måste revideras och anpassas till dagens globaliserade värld. Istället för att blicka tillbaka till hur det alltid har varit borde Europas gemensamma kulturarv framhävas i olika politikområden såsom utbildning, regional utveckling och socialpolitik. Fokus kan på så sätt flyttas till det som binder oss samman, snarare än skiljer oss åt. Det är genom att främja samarbete och utbyte mellan de kulturella och kreativa näringarna i medlemsländerna som en europeisk identitet skapas. Detta leder i bästa fall till både överstatlig och mellanmänsklig solidaritet.
Denna förhoppning kommer dock endast gå i uppfyllelse om det europeiska samarbetet fungerar effektivt och rationellt. Enligt nationalekonomen Thomas Piketty är vägen framåt logisk; EU måste tillåtas bli en demokratisk federation. Mot detta påstående existerar det givetvis ett starkt politiskt motstånd. Enligt Piketty finns det emellertid redan idag anledning att beteckna EU som ett federalt projekt. När flera av medlemsländerna valde att ge upp självbestämmanderätten över sina växelkurser och antog föreskrifterna om budgetunderskotten införde man vad som kan tolkas som ett de facto federalt system. Frågan man därför bör ställa sig idag är huruvida vi ska låta unionen fortsätta en utveckling mot teknokrati eller om vi borde ha ambitionen att skapa en demokratisk transparent federalism. Det sistnämnda känns intuitivt mer lockande för ett politiskt projekt som i dagsläget lider av ett demokratiunderskott.
En av de viktigaste utmaningarna för unionens framtid är just att öka transparensen i det politiska arbetet. Risken att känna sig alienerad från en komplex politisk process som utspelas långt bort, både geografiskt och känslomässigt, har länge varit ett stort problem inom unionen. Den utbredda likgiltigheten inför EU kan ses som ett symptom av denna problematik. Undermålig transparens, i synnerhet kring beslutsfattande och omröstningar, kan definitivt ses som en bidragande orsak till medborgarnas uppvisade apati. Det blir därför viktigt att skapa insyn till det politiska arbetet och att göra den politiska agendan konkret och kraftfull. Inför valet den 26:e maj måste det vara tydligt vad det faktiskt är man röstar på och hur beslut fattade i Bryssel påverkar stora som små frågor i samtliga medlemsländer. Det europeiska samarbetets framtid avgörs således genom att ta fasta på det humanistiska och demokratiska kulturarvet och att lösa upp byråkratiska knutar i det politiska förfarandet. Det är genom att skapa nya demokratiska och parlamentariska lösningar som inkluderar medlemsländerna som vi kan blåsa liv i känslan av en europeisk samhörighet. Detta i synnerhet nu när man äntligen kan börja ana tendenserna till ett ökat förtroendekapital från Europas unga väljare. Orosmoln så som klimatfrågan, Donald Trumps USA och Kinas makt i den internationella politiken har gjort att allt fler unga européer uttrycker en önskan om att hålla ihop. Om detta förtroende förvaltas rätt kommer EU-samarbetet kunna nå sin fulla potential som en demokratisk kraft för fred och välfärd, både internt inom unionen och externt i den globala politiken.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Arvid Habermann, skribent
