Till skillnad från höstens svenska riksdagsval slutade den danska motsvarigheten i onsdags med klara vinnare och förlorare. Socialdemokraterna med Mette Frederiksen i spetsen blev det största partiet. Samtidigt tappade Dansk Folkeparti, som leds av Kristian Thulesen Dahl, mer än hälften av sitt stöd. Trots valets tydliga utgång väntar en komplex regeringsförhandling, något som vi svenskar har erfarenhet av. Förhoppningsvis kan dock våra pölseälskande grannar räta ut snårigheten snabbare än vad vi kunde.
Danmarks och Sveriges historia är, föga förvånande, sammanlänkad. Genom vikingatåg, krig och blodbad, eldupphör, fredsavtal och unioner delar vi i mångt och mycket det förflutna med våra sydliga grannar. Med detta gemensamma arv, i kombination med en nära kontakt både geografiskt och politiskt, blir också dagens stater ofrånkomligen reflektioner av varandra. Detta går inte minst att skönja när det kommer till Danmarks och Sveriges respektive politiska arenor. Danmarks statsskick bygger på en parlamentarisk konstitutionell monarki med representativ demokrati. Landets lagstiftande församling kallas Folketinget och är utformat efter ett enkammarsystem. Sett till grundlagen är det Folketingets roll att stifta lagarna tillsammans med statschefen – monarken. I praktiken är det dock regeringens jobb att verkställa lagarna, då monarkens roll endast är av formell karaktär. Låter detta möjligen bekant?
Folketinget håller till i Köpenhamn, i slottet Christiansborg. Arbetet i församlingen leds av presidiet, som består av talmannen och fyra vice talmän från de fyra största partierna. Valen till Folketingets 179 platser hålls vart fjärde år. Två av mandaten är reserverade för representanter från Färöarna och två för representanter från Grönland. Röstberättigade är danska medborgare som bor i Danmark och har fyllt 18 år. För att kunna få en plats i Folketinget måste ett parti ha erhållit åtminstone två procent av rösterna på nationell nivå, eller ett så kallat kretsmandat – ett sorts utjämningsmandat.
Innan valet 2019 fanns 14 partier representerade i Folketinget. Regeringen bestod av det blå blocket, nämligen de tre partierna Venstre, Liberal Alliance och Konservative Folkeparti, och leddes av statsminister Lars Løkke Rasmussen. Dansk Folkeparti, Sverigedemokraternas systerparti, fungerade som stödparti åt regeringen. Tillsammans hade man 90 av de 179 platserna i parlamentet. Regeringen innehade alltså majoritet med en rösts marginal. Danmark tillämpar, likt Sverige, principen om negativ parlamentarism – att en regering ogillas om en majoritet i parlamentet röstar mot den. Oppositionspartierna var Socialdemokraterne, Enhedslisten, Alternativet, Det Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti, Inuit Ataqatigiit, Siumut, Tjóðveldi och Javnaðarflokkurin. De fyra sistnämnda innehade ett mandat vardera och var Grönlands respektive Färöarnas representanter.
Inför veckans val presenterade opinionsundersökningarna Socialdemokraterne som storfavoriter, medan Dansk Folkeparti verkade tillbakapressat. Alltså: ett socialdemokratiskt parti förutspåddes gå framåt, medan ett högerpopulistiskt tycktes gå i motsatt riktning. Ja, du läste rätt. Opinionsundersökningarna föreslog med andra ord att Danmark skulle simma mot den ström som präglat Europa de senaste åren.
Varför? Enligt expertutlåtanden fanns svaret att finna, åtminstone till viss del, i två sakfrågor: invandringen och klimatet. I och med att Socialdemokraterne stramat åt sin invandringspolitik, samtidigt som Dansk Folkeparti var ett av de partier som fokuserat minst på klimatet, minskade attraktiviteten hos det sistnämnda partiet. Dansk Folkepartis ställningstagande i sin profilfråga, invandringen, hade plötsligt kapats av Socialdemokraterne. De senare lade dessutom stor vikt vid det danska folkets hjärtefråga – klimatet. Följaktligen minskade Dansk Folkepartis existensberättigande.
När vallokalerna stängt i onsdags visade det sig att opinionsundersökningarna haft rätt. Det röda blocket blev störst och statsminister Lars Løkke Rasmussen erkände sig besegrad. Trots att hans parti ökat med 3.9 procentenheter, samtidigt som Socialdemokraterne minskat med en halv procentenhet. Anledningen var att ett av partierna i det blå blocket – Liberal Alliance – tappat nio mandat, samtidigt som stödpartiet Dansk Folkeparti rasat från 37 till 16. Efter valet 2015 skilde ett ynka mandat de två blocken åt; efter årets val ökade detta gap till 91 mandat för de röda och 75 för de blå. Socialdemokraternes Mette Fredriksen kommer med störst sannolikhet bli Danmarks nästa statsminister.
Precis som opinionsundersökningarna inför valet förutspådde förlorar den sittande regeringen troligen makten, bland annat på grund av tappet hos Dansk Folkeparti. Vad detta beror på kan man givetvis bara spekulera kring, men ett begränsat fokus på klimatet i takt med att de politiska motståndarna övertog partiets profilfråga kan vara två av de främsta anledningarna.
En fundering som börjar rota sig blir: kommer detta fenomen att sprida sig också till Sverige och till Sverigedemokraterna? Den viktigaste frågan hos den svenska befolkningen inför EU-valet i år var klimatet och miljön. Om man backar bandet ytterligare ett halvår, till riksdagsvalet 2018, var Sverigedemokraterna det parti som lade minst vikt vid klimat och miljö, samtidigt som Socialdemokraterna profilerade sig som ett av partierna med striktast invandringspolitik. Varför backade inte vårt högerpopulistiska parti, då?
Även om Danmark och Sverige delar en gemensam historia som sträcker sig sekel efter sekel bakåt i tiden finns det onekligen skillnader mellan våra nordliga nationer. Detta gäller också inom politiken. Där svenska partier valt att försöka frysa ut och tiga ihjäl ett oönskat högerpopulistiskt parti i parlamentet, har deras danska motparter i högre grad samtalat och samarbetat med dem i frågor som man haft överensstämmande åsikter. Istället för att fälla egna politiska allianser för att undvika oönskat stöd, har danskarna givit partiet den ofta otacksamma uppgiften att själva inneha makt. Danskarna lät missnöjespartiet bli en del av etablissemanget, något som fick underdog-stämpeln att blekna. Som DN:s Ingemar Nevéus beskrev det: “partiet har segrat sig till döds”. Om nu så många av de svenska partierna vill att Sverigedemokraternas stöd ska minska, tycks det finnas en läxa att lära från de skandinaviska syskonen på andra sidan Öresundsbron.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
