Stellan Skarsgård, Jared Harris, Emily Watson och Jessie Buckley i ett Sovjet i kris under 1980-talet, porträtterade utan någon politisk vinkel eller krystat budskap. Presentationen var lovande men ändå var jag inte beredd på den hänförelse jag kände när jag tittade på “Chernobyl”. 33 år efter kärnkraftsolyckan i Ukraina slungar HBO:s nya serie tillbaka oss till en period av historien då Europa tittade ner i avgrundens djup. Ett briljant drama som endast övertrumfas av mer briljanta poänger om hur den moderna människan brukat, missbrukat och alienerat sig mot naturen.
2003 gick ett tankfartyg på grund utanför den skånska sydkusten. Vi dagisbarn hjälpte villigt till med saneringen av strändernas klibbiga vågor. Fåglar fastnade i oljan, drunknade av tyngden och spolades upp längs flera mil. Men inte en enda gång var jag rädd eller tyckte det var obehaglig att sanera kusten från deras förvridna kroppar. I retrospekt försöker jag förstå varför och hamnar lustigt nog i en “av jord är du kommen och av jord skall du åter bli”-logik. Allting förhöll sig som naturligt – stranden, grundet och havet utgjordes av naturen. Likaså kom oljan från naturen, liksom fåglarna och båtens material. Naturen gjorde bara sitt jobb och cirkeln slöts.
Men som vuxen lägger man detta naturalistiska förhållningssätt bakom sig och inser att samhället i mångt och mycket bygger på att tygla de krafter som funnits långt före samhällets uppkomst. Att motsätta sig gravitationen genom flygning, förhindra en sjukdom genom operation och klyva atomer för att försörja energibehovet är alla egentligen naturvidriga, men nödvändiga för samhällets upprätthållande. I Tjernobyls fall är naturens kraft än mer svårtyglad och skrämmande. Osynlig och dödlig gammastrålning penetrar varenda atom i den mänskliga kroppen och friska kroppar kan inom några veckor brytas ner till radioaktivt stoff av en dold gärningsman. Därmed blottläggs en kraft som inte enbart är större än samhället utan också ett direkt hot mot det. Vi dras snabbt tillbaka till ett naturtillstånd som vi så desperat försöker undvika.
Jag sträckkollar seriens samtliga fem avsnitt och lämnas med en klump i magen. Det skulle kunna vara för att serien bygger på verkliga händelser, men det gör samtidigt många filmer och serier som man med gott mod kan mala igenom. Det skulle kunna vara på grund av seriens professionella produktion och effekter, men samma svar möter mig där. Nej, “Chernobyl” bidrar i sin redogörelse för radioaktivitetens grymma kraft med något större: en insikt om naturens likgiltiga objektivitet. Ludmila och Vasily älskar varandra, Vasily kallas in för att släcka det brinnande kärnkraftverket och därmed borde saken vara utagerad – samhället segrar väl? Istället dör han 25 år gammal av strålskador så svåra att huden färgats svart och ruttnat. Döden blir direkt påtaglig, inte som ett resultat av slumpmässigt mänskligt agerande utan som ett resultat av naturens likgiltighet. En likgiltighet mot personer, relationer, politik och stater – alla de beståndsdelar som gör vårt moderna samhället värt att leva i. Atomer klyvs och då dör kanske en människa, det är enkelt och otroligt grymt.
Kärnkraften är på många sätt ett bevis på den mänskliga kapaciteten. I rätt syften kan den bringa energi åt en hel värld, i fel syften kan den förstöra samma värld. Såväl vetenskapligt som popkulturellt finns det en skräckblandad fascination för hur de minsta beståndsdelarna av materia kan göra den största skillnaden. Under 1900-talet kom radioaktivitet att vandra från kemisternas labb till medborgarnas hushåll. Sovjetunionen var det första landet som kunde erbjuda kärnkraft som ett kommersiellt energialternativ. I Sverige kom kärnkraften att under 70-talet svartmålas som en destruktiv och inte försörjande kraft. Ingen kunde dock förutspå eller förklara händelseförloppet under den där natten 1986 när Tjernobyls härdsmälta var ett faktum. Kunskapen och kritiken hade nått vägs ände. Häri ligger den slutgiltiga och skrämmande poängen som “Chernobyl” inducerar oss med: Kunskapen må vara kumulativt utvecklande, men den förblir otillräcklig i längden. Ingen kunskap, ingen forskningsgren och ingen kritiker kan totalt förstå sig på vår världs krafter. Såsom alla de modiga människor som kämpade för att undvika en kontinental katastrof efter olyckan visade på så handlar samhällets kontroll över naturen snarare om ett lån än ett ägande. I slutändan har naturen alltid sista ordet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
