LUPEF:s reseutskott är i Köpenhamn. Under två fullspäckade heldagar har vi en rad olika studiebesök inbokade på bland annat Danish Refugee Council, UN-Women, svenska ambassaden och Rådet för Internationell Konfliktlösning (RIKO) för att få inblick i deras verksamheter och lära oss mer om vart studier i statsvetenskap, fred- och konflikt och nationalekonomi kan föra oss. Vi är ett glatt gäng på 20 som traskar genom staden och solen skiner. Klockan är ett och vi har hunnit med ett besök på RIKO, som ligger på en dryg kvarts promenads avstånd från Huvudbangården. Näst på tur är ett väldebatterat område beläget mitt i centrala Köpenhamn: Christiania. Vi ska dit för att studera hur denna utopi/dystopi fungerar och för att med egna ögon se hur det historiska arvet påverkar samhället.
Som vanligt hänger jag bara på. Jag är ingen logiskt tänkande varelse när jag går i främmande miljöer med andra människor. Navigeringen överlåter jag till den bättre lämpade. Därför märker jag knappt när asfalten övergår till grus, och höghusen övergår till träd. Helt plötsligt står vi uppe på en av de vallar som den danska militären byggde på 1600-talet, och blickar ut över folkvimlet. Mellan baren Nemoland och den stora scenen bildas ett färgglatt torg med vimplar, parasoll och människor. Jämfört med resten av Köpenhamn är det som natt och dag. De gamla gatorna är ojämna, hundar springer lösa bland turisterna och överallt ser man de enorma färdigrullade jointarna som säljs på Pusher Street. Det känns surreralistiskt. När vi går ner till torget påminner vår reseledare Eleonora oss än en gång om att “knark INTE är något man köper på LUPEF-resor”. Vi försäkrar henne om att hon inte behöver oroa sig, sen sätter vi oss på Nemoland och tar en Tuborg.
På uteserveringen konstaterar vi som inte har varit här innan att vår bild av Christiania verkar vara rätt bristfällig. På samhällskunskapen i gymnasiet såg jag en gammal film om polisinsatser i alternativsamhället under temat utopi och dystopi. Dokumentären följde ett gäng danska poliser som under några månader förberedde sig för ett stort stundande tillslag mot Christianias droghandel. I polisernas kallhamrade tugg skiner hatet mot christianiterna igenom, och intervjuerna och dialogerna varvas med bakgrundsinslag som gör att detta hat verkar fullt rimligt. Människorna som bor här är desillusionerade haschtomtar som – likt näcken – lurar barn och ungdomar ner i fördärvet. Så är det bara.
När jag frågade min mamma efter att jag kommit hem hur man såg på Christiania när hon var ung – 70/80-tal – svarade hon att man talade om det som en krigszon. Ett avskräckande exempel på vad som händer när den flummiga radikalvänstern tillåts realisera sitt drömsamhälle. Ändlösa våldsspiraler, dödligt missbruk och anarki rådde.
När Christiania ännu var i sin linda låg mammas beskrivning inte alltför långt från sanningen. Det kom till i september 1971 när några ungdomar ockuperade 34 hektar statlig mark som tidigare huserat dansk militär, men som sedan övergetts. Man protesterade mot den rådande bostadsbristen och byggde ett samhälle som var allt som det kapitalistiska Danmark inte var. Den minst sagt liberala drogpolicyn stod i fokus för omvärldens ögon, men den icke-hierarkiska samhällsapparaten var det som christianiterna själva var mest stolta över. Dock uppstod stora missbruksproblem snabbt i området och Christiania blev ett ghetto med hög gängkriminalitet och ständigt närvarande drogrelaterat våld. 1979 bestämde sig därför christianiterna för att införa nolltolerans mot tunga droger (allt förutom cannabis och alkohol). Våldet och missbruket till sjönk då, enligt dem själva, till acceptabla nivåer.
Sedan dess har Christiania ständigt utsatts för polisräder. Den danska statens mål har hela tiden varit att normalisera och återinkorporera stadsdelen med resten av Köpenhamn, men det folkliga stödet har satt stopp för alla sådana åtgärder. Pusher Street – gatan där cannabisen säljs – utsätts för 10-15 razzior dagligen. Ändå fortgår det. De karaktäristiska husen utan bygglov hotas ständigt att rivas för att ge plats åt miljonprojekt, ändå står de kvar. Oavsett vad man tycker om verksamheten och dess konsekvenser tycker jag att det finns något betryggande “tonårsrevoltigt” i detta. Man behöver inte dansa efter institutionalismens pipa.
Under den guidade turen som vår grupp får av christianiten Jens leds vi genom det vindlande och graffitikantade centrumet ut till den mer glesbebyggda delen av området. Det är strålande sol och de märkliga husens kringelikrokar visar sig i sitt esse. Vi går förbi ett café där en gitarrist, en sångare och en trumpetist sitter i ett rökmoln och jazzjammar på uteserveringen. Vi skrattar åt klyschan medan vi väntar på Jens som har gått in i en butik för att köpa vätska till sin vape.
När vi går vidare kommenterar någon att christianiterna ser lyckliga men trasiga ut, jag tycker att det verkar stämma. De lever i ett socialt experiment. Enligt vår tids samhällsnormer är de misslyckade och degenererade, men enligt dem själva lever de bara i ett samfund utan ambition. De tvingar ingen att leva som dem, de visar bara att det är möjligt. Jag undrar dock för mig själv om det är möjligt att plocka russinen ur kakan – att ta de bra aspekterna av Christiania och isolera dem från de dåliga. För jag tycker verkligen om idén av ett alternativsamhälle där frihet, kollektivism och konstnärskap premieras framför vinst och inflytande – men kanske rinner friheten lätt över i ansvarslöshet. Jag tror inte att det är bra för barn att växa upp i en miljö där droger ses lätt på. Det är direkt skadligt. Men kommer Christiania kunna förbli Christiania om nolltolerans införs för alla droger? Om du frågar de bosatta får du antagligen ett rungande “nej” som svar. Om du frågar mig svarar jag att jag helt enkelt inte har någon aning.
Efter drygt sex timmar i området är det dags att bege oss. “You are now entering the EU” står det på träskylten som markerar Christianias slut. När vi passerat den möts vi av det gråa och helt vanliga Köpenhamn. Jag har minst sagt delade känslor. Det gråa känns visserligen tryggt och familjärt, men avsaknaden av färg tråkar ut mig. Den stundande tentan tar återigen plats i medvetandet, musiken tonar bort och ersätts med avgaser och storstadsbuller. Verkligheten gör sig påmind. Men det är kanske det som är grejen? Christiania är kanske en verklighetsflykt? Ett löfte om något ouppnåeligt? Ett luftslott uppfört på sumpmark? När vi vandrar vidare mot nästa studiebesök funderar jag. Det är svårt. Jag kan inte bestämma mig för om vi kastas ut ur Edens lustgård, eller flyr ut ur Gomorra?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
