Vad gillar du att göra på fritiden? Vad har du för hobbys? Vilka är dina intressen? Frågan kan formuleras olika, men kärnan är: vad gör du för något som du inte måste? (Vi måste väl ingenting, men det här är ingen filosofisk diskussion om våra existentiella villkor). Oavsett om det är val eller krav, finns det saker som fyller våra dagar. Sova, äta, studera, jobba. Och sedan finns sådant som bara sker, sådant du inte måste men lik förbannat gör (scrollar meningslöst i något flöde, kollar på klipp). Sådant som kanske tar upp många minuter eller flera timmar per dag, men som vi knappast ser som ett intresse. Som har innehåll men ändå är väldigt innehållslöst. Vad gör du när du inte gör det du måste göra? Vad gör du med din tid där emellan?
Frågan ställs av nya bekanta, såväl över en öl som i en ring där man precis sagt sitt namn och sedan ska nämna ett intresse, säga: “jag tycker om att…” Ibland frågas det av genuin nyfikenhet, för att vi vill komma närmare varandra. Ibland när tystnaden blivit för påtaglig och något måste bryta den.
Titt som tätt hör jag mig själv svara: “Jag tycker om att skriva. Det är nåt jag gör då och då.” Vänta, vad sa jag just? undrar jag sekunderna efter. Tycker jag om att skriva? Det är en lögn. Eller sanning med modifikation.
Det finns de som älskar att skriva, som aldrig fylls av så mycket lycka och mening som när pennan, eller tangentbordet, glöder. Jag är inte en av dem. Lika mycket som jag älskar att skriva hatar jag att skriva.
Jag minns gamla hemtentor och skoluppgifter. Hur meningarna blivit otydliga och långa. Formuleringarna banala. Hittar inte ord för det jag initialt ville säga. En ton saknas.
Antalet halvfärdiga dokument som finns på min google drive, idéer som övergetts eller glömts bort. Ämnen som var viktiga först, men nu fyller mig med likgiltighet.
Så mycket uppskjutet och lämnat ofärdigt. Så många bortförklaringar. Vill ibland inte närma mig texten. Fixar till den sen, tänker jag. Det är okej att det är dåligt just nu. Men ibland blir ett sen ett aldrig istället.
Svårast är att strukturera och sålla. Vad ska den här texten inte handla om? Att lyckas hålla en röd tråd. I samtal och i tankens värld får det vara lite rörigt, det behöver inte vara helt stringent. Men i text, där bör det vara logiskt, tydligt, välformulerat. Det hör formen till. Det kan inte vara som i ett samtal. Att skriva är att bearbeta tankar, på ett annat sätt än under en konversation. Och just den skillnaden, den processen, är det roliga, men också det svåra. Jaså, var det detta jag verkligen menade? Att skriva utvecklar tänkandet. I alla fall försöker jag göra tankarna tydligare. Jag vill skriva för att förstå. Men tillåts skrivandet vara lika prövande som det oskrivna tänkandet? Ursäktas texten för sina misstag, sina stavfel, sina skavanker? Kan texten säga: “oj, förlåt”, som när man pratar? “Jag menade inte det där”. Eller är texten mer definitiv? Blir tankarna oåterkalleliga om de trycks på papper? Som skrivna i sten?
Skrivandet är inte bara en hjälp att reda ut och förstå nuet, utan också för att vid senare tillfälle komma ihåg skeenden, beteenden, människor. Det skrivna ordet kan inte bara hjälpa oss beskriva något som är nu utan också det som var. Att skriva medför att tanken minns.
Vi glömmer så mycket, smått som stort. Förtränger, konstruerar i efterhand. Att skriva ner när något händer, när det just inträffat, inte betyder det nödvändigtvis objektivitet. Egots narrativ är alltid närvarande. Men risken att förvränga ökar när tiden går. Det blir tydligt när jag bläddrar i en gammal dagbok eller läser igenom gamla sms-konversationer. Många händelser och samtal har helt raderats ur minnet. Men även det jag minns, minns jag ofta fel. Är det för att vi tenderar att minnas så att det stämmer med vår självbild? Det ständiga konstruerandet av jaget har aldrig semester, men skapandet av “Berättelsen om en själv” är lättare att förvränga när manuset inte ens finns nerskrivet. Alltså finns åtminstone en poäng med textens definitiva form.
Det är inte alltid kul att skriva, jag vet inte ens om det oftast är kul. Men det är tillfredsställande, det är givande. Det är njutbart att se sina ord tryckta på papper, eller läsa dem på nätet. Vet inte om det är själva skrivandet jag tycker mest om, kanske är det snarare processen. Ett verktyg för att tänka och strukturera. Utforska världen inuti och utanför.
Texten kräver sin tid, den kräver sin plats. Eller? Kanske krävs främst disciplin och vilja. Disciplinen sviker ibland. Finns så mycket annat att fylla dagarna med. Öla med en vän, kolla på Girls. Aktiviteter som är okomplicerade och alltid kul.
Ändå räcker det inte. Ett eget rum behövs också. Inte för att det alltid ger med glädje än allt det andra. Skrivandet är komplicerat och svårt, det kommer jag inte ifrån. Kanske känns det besvärligt och ansträngande just för att det betyder något. Kanske blir det lättare med tiden. Eller så försvinner inte de motstridiga känslorna. Behovet kvarstår oavsett. Jag omfamnar orden för att de omfamnar mig.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
