Under det gångna halvåret har USA:s och Irans nationella intressen inte enbart kolliderat, utan också eskalerat spänningen mellan två av världens mest militariserade länder. Att avtal har slopats, soldater mobiliserats och väpnade incidenter förekommit, har resulterat i en låsning i vilken utrymmet blir allt mindre för en fredlig lösning. Trots att konflikten tycks ha en tydlig skiljelinje mellan olika aktörer, döljer sig ett nät av allianser och löften om eftergifter under ytan. I ett spel där ingen vill verka vara den svagare parten är insatserna höga och förlusterna brutala.
Förklaringen till USA:s och Irans ömsesidiga och ihållande fientlighet är en historia om intervention, revolution och kulturkrig. Därmed krävs en grundläggande återblick för att förstå samtiden. I modern tid tar den sin början i 1953, då en statskupp orkestrerad av Storbritannien och USA resulterade i avlägsnandet av Irans demokratiske premiärminister Mohammad Mosaddegh. De följande 25 åren kom den väst-vänlige shahen Mohammad Reza Pahlavi att styra landet mot ett autokratiskt övervakningssamhälle som liksom Saddam Husseins Irak präglades av sekularism och åsiktsförtryck. Sen demonstrationer och strejker tvingade Shahen i exil år 1979 har Iran varit en shiamuslimsk stat vars ledare, de s.k. Ayatollorna, uppmanat befolkningen att återgå till en ortodox tolkning av islam. Det är denna berättelse som format dagens Iran, mellanösterns största land.
Utifrån återblicken tycks Irans styrelseskick och policy vara en instabil och föränderlig doktrin – sekulär sen religiös, demokratisk sen totalitär. Men under 2019 har USA visat exempel på obeslutsamhet, ovilja och aggression. Västvärlden skakar i fogarna av Vita husets ambivalenta inställning till Iran. Donald Trump har gjort stora ansträngningar för att ändra sina företrädares beslut och internationella ståndpunkter. I sak är detta en naturlig och till och med vital del av en presidents arbete. Men där Barack Obama sökte att föra fram samtal och diskussion i en tidigare ansträngd situation har Trumps metod varit den motsatta. Den mest talande manifestationen för denna attitydförändring är onekligen slopandet av det ramverk och avtal som 2015 utarbetades för att gemensamt övervaka Irans kärnkraft. Anrikning och biprodukter skulle med hjälp av IAEA kontrolleras för att säkerställa en kärnvapenfritt Iran. Att avtalet påbörjades och dessutom godkändes tydde på ett paradigmskifte för internationella avtals möjlighet att reglera autokratiska länders försvarsförmåga.
Men så i maj 2018 meddelade president Trump att USA inte längre skulle medverka i det gemensamma arbetet för avtalet och övervakningen. Så vad har denna vändning resulterat i? Kopplat till det läge som råder idag är slopandet av avtalet ingen aggression, det är viktigt att poängtera. Men det är ett hinder för USA att på ett bilateralt sätt kunna hindra eskalering av Irans militära förmåga. Utan något avtal saknar Trump en viktig diplomatisk hävstång för att kunna sätta press på Iran utan att använda sig av militära medel. Denna hake har under den senaste månaden visat sig vara förödande för de fredliga utsikterna mellan två länder redan på kant med varandra.
I mitten av juni 2019 attackerades två oljetankers i Omanbukten, resulterande höjning av tonläget i ordkriget mellan Iran och USA. I en av sina präktiga uttalande gjorde den amerikanska presidenten klart vem han ansåg låg bakom attacken och uttryckte ett passivt hot om utplåning av Iran ifall fler attacker skulle förekomma. Samtidigt har Irans ledning inte gett vika för anklagelserna och hoten. Efter att den amerikanska militära närvaron utökats på baser i Qatar har Irans respons varit ett kvitto på hur det imploderade avtalet om kärnkraften försvårar arbetet mot eskaleringen av fientligheterna. Iran ska nu påskynda anrikningen av uran i strid med avtalet, delvis pga. att USA inte längre har någon talan i just detta. Den försiktiga politiken är något som Donald Trump eller Irans ledare Ayatollah Khamenei varken har verktygen eller viljan för att implementera och det internationella samfundet står handfallet.
Att göra en framtidsanalys av de senaste årens händelseförlopp är en närapå omöjlig uppgift. Dels är det en omöjlig uppgift i att karaktärisera viljan hos beslutshavarna i Iran och USA – på den ena sidan en kolerisk president, på den andra en enväldig ayatollah. Dels är det en omöjlig uppgift att värdera hur allianserna i Mellanöstern kommer att inverka på konflikten eskalering eller deskalering. Slutligen är det en omöjlig uppgift att värdera hur djupt fientligheterna kan fortsätta utan att situationen når ett irreversibelt dödläge. Liksom i Vietnam är rädslan att USA:s involvering i Iran ska komma att bli en gordisk knut där dragningen från de två sidorna leder till en situation som inte kan nystas upp med fredliga medel. Vad som med säkerhet kan sägas är dock att de fientligheter som rått så länge mellan Iran och USA närmar sig kokpunkten. Sommaren är redan rekordvarm och i Mellanöstern stiger temperaturen allt snabbare.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
