Fotbollens världsmästerskap 2019 i Frankrike lider mot sitt slut. Rekord efter rekord har slagits, inte bara på fotbollsplanen. Jämfört med tidigare år har publiksiffrorna på arenorna, publiksiffrorna för tv-tittarna och medias bevakning av arrangemanget ökat – i många fall drastiskt. Det är på tiden, tycker säkerligen de flesta. Men skillnaderna i villkor för herrarnas och damernas bollsparkande är fortfarande hisnande. När Neymar Jr. 2017 flyttade till den franska giganten PSG från det katalansk-baserade Barcelona skrev han på ett kontrakt värt 32,9 miljoner euro årligen. Genom bara kontraktet, fråntaget alla hans otaliga miljoner i reklamintäkter, tjänade han då lika mycket som 1 693 av sina kvinnliga kollegor, utspridda över Frankrike; Tyskland; England; USA; Sverige; Australien och Mexiko, gjorde tillsammans. Att påstå att det är en lång väg kvar till jämställdhet i fotbollsvärlden är alltså en underdrift.
Likt hur medeltidsmänniskan betraktade antiken som ett förflutet idealsamhälle, kan vi betrakta slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som damfotbollens guldålder. Då var skillnaderna mellan könen betydligt mindre än idag. Den moderna fotbollens födelse räknas ofta till 1863 då det engelska förbundet Football Association, FA, bildades och fastslog gemensamma regler för sporten. Den första engelska ligan för herrar startade 1888, men även kvinnor visade intresse för sporten.
Lördagen den 23 mars 1895 spelade Englands första damfotbollsklubb – British Ladies Football Club – sin premiärmatch. Då det inte fanns några andra damlag hade man internt delat upp sig i två lag. Att kvinnor skulle kunna spela i något så opassande som shorts kom inte på fråga, istället fick spelarna bära vida knäbyxor och knästrumpor – för att exponera så lite hud som möjligt. Närmare tiotusen åskådare fanns på plats, men alla hade inte kommit för att heja. Glåpord avfyrades i takt med passningarna och skotten på planen. I efterhand sågade pressen initiativet – fotboll var en manlig sport för män.
I Storbritannien bildade industriarbetarna fotbollsklubbar för att få variation i det enformiga arbetet. När så första världskriget stod för dörren och stora delar av den manliga befolkningen skeppades över den engelska kanalen för att strida på de leriga fälten i Frankrike, ekade fabrikslokalerna tomma. I takt med att de vakanta positionerna i fabrikerna fylldes av kvinnor, gjordes detsamma på fotbollsplanerna. På grund av den minskade tillgången på fotboll var efterfrågan hos befolkningen stor, varför intresset för brittisk damfotboll sköt i höjden. 1918, samma år som kriget tog slut, fanns fler än 150 fotbollsklubbar för kvinnor på de brittiska öarna och intresset för damfotbollen upphörde inte samtidigt som gevärselden tystnade på kontinenten. På annandag jul – även känt som boxing day – 1920 slogs publikrekordet. 53 000 åskådare bevittnade matchen mellan Dick, Kerr’s Ladies FC och St Helens Ladies. Matchen spelades på Goodison Park i Liverpool som numera är hemmaarena åt Premier League-klubben Everton FC. Idag rymmer arenan ungefär 40 000 åskådare – 13 000 färre än antalet som bevittnade drabbningen i juletider 1920.
När så männen fått tillbaka sina arbeten i fabrikerna och åter ägnade sig åt fotboll på sin ledig tid började FA se damfotbollen som en konkurrent till den manliga motsvarigheten. Bristen på träningstider för herrarna har i efterhand föreslagits som en av de mest betydande friktionsytorna. Så i december 1921 fattade FA det ödesdigra beslutet att förbjuda alla föreningar att låna ut sina gräsplaner till damlag. Kvinnligt bollsparkande stämplades som “quite unsuitable”. Under 1900-talets början hade en diskurs börjat spridas över västvärlden som beskrev de flesta typerna av sportutövning som direkt hälsoskadligt för kvinnornas spröda och bräckliga kroppar. Idrottande kvinnor riskerade till och med att bli sterila fastslog man. Samma risk förelåg tydligen inte hos männen, trots att deras missriktade sparkar nästan uteslutande träffade de nedre regionerna på motståndarnas kroppar.
Först 1971 upphävdes FA:s förbud mot damfotbollen. De engelska herrarna hade fått femtio års försprång. I Skandinavien däremot hade det manliga monopolet på sporten minskat sedan 1960-talet – nu låg inte längre Storbritannien i framkant vad gällde damfotbollens utveckling. 1973 hölls det första svenska mästerskapet och 1988 spelades den första matchen i damallsvenskan. 1984 tog det svenska landslaget hem guld i det första Europamästerskapet efter ett straffmål från nationalklenoden Pia Sundhage. Finalen spelades på en lerig plan i engelska Luton, mindre än fem mil från platsen där British Ladies FC spelat sin premiärmatch nästan hundra år tidigare.
Även om det är en oöverskådligt lång väg kvar innan fotbollen för kvinnor och män har nått en någorlunda likvärdig nivå har årets mästerskap visat att vi åtminstone rör oss i rätt riktning. Den tjurskallighet som länge verkade ligga som en våt filt över damfotbollen skjuts undan, stycke för stycke. Argument som: “jag tittar hellre på herrfotboll, eftersom det är högre kvalitet på spelet” håller inte. Är man villig att betala inträde för att se sitt lokala herrlag spela i division 6, men inte villig att ta del av en kostnadsfri tv-sändning när det svenska damlandslaget spelar ett världsmästerskap, då är det inte kvaliteten på fotbollen man är ute efter.
I takt med att mer resurser satsas också på damfotbollen kommer allt därtill förbättras. Innan det finns lika förutsättningar är det fullständigt irrelevant att påtala eventuella skillnader. Genom likvärdiga och välgrundade satsning kommer förhoppningsvis det halvsekel långa försprånget för herrarna att minska. Till slut har det kanske till och med utraderats. I dess ställe infinner sig kanske istället en känsla av att alla kan spela fotboll. Ingens deltagande är “quite unsuitable”. För att citera den tidigare nämnda nationalklenoden ur hennes sommarprat från 2011: “[…] fotboll är glädje. Fotboll är respekt. Och om du inte kan hantera att jag känner det, att kvinnor världen över känner det, då är det faktiskt synd om dig.”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
