När jag satte mig på planet den där kyliga sommarmorgonen för snart fem veckor sedan var jag nog inte fullt medveten om vad jag hade gett mig in på. Min slutdestination var Bogóta, Colombia. Där skulle jag under tre veckor få lära mig allt om den nationella konflikt som har pågått i över 50 år. Jag trodde jag visste ungefär vad den handlade om, ett inbördeskrig där staten ställdes mot flertalet gerillagrupper. Det är ett mönster som går att känna igen från flertalet länder i regionen. Men det fanns så mycket mer att lära och se än det som finns på ytan. Det skulle inte ta mig lång tid att bli helt indragen i en konflikt som är unik på många sätt. Det är främst tre saker som jag tar med mig från min tid i Colombia.
Det första som slog mig var att det faktiskt fortfarande är en konflikt i landet. Den största gerillagruppen, FARC, har demobiliserats och omvandlats till ett politiskt parti, som var överenskommet i fredsfördraget från 2016. Samma år vann den före detta presidenten, Juan Manuel Santos, Nobels fredspris för sina ansträngningar för att få ett avslut på den långa konflikten mellan staten och FARC. Det lyckades han med, men än idag är det officiellt konflikt mellan staten och den andra mest betydande gerillan, ELN. Detta märktes på sina sätt när man befann sig i landet, då jag några gånger under mina tre veckor fick sms som varnade om planerade bombattacker i huvudstaden. Att den väpnade konflikten är över stämmer alltså inte, vilket kanske inte är lätt att veta när det som mest har kommunicerats i västvärlden är den lyckade fredsprocessen med FARC.
En andra sak som slog mig var den enorma mängd offer som finns som ett resultat av 50 års krig. Det är föräldrar vars barn har blivit bortrövade, familjer som har blivit fördrivna med våld från sin mark och kvinnor som blivit utsatt för sexuellt våld. I registren över offer har man registrerat över 8 miljoner människor, och man tror att det finns ännu fler som inte är registrerade. Det är en väldigt stor siffra i ett land med ca 47 miljoner invånare. En utav de största utmaningarna vi har diskuterat är hur man, med knappa resurser, ska kunna reparera alla dessa offer och integrera dem i samhället igen. Här kvarstår fortfarande ett jättejobb som kommer ta decennier att genomföra.
Den tredje och sista saken som verkligen satte avtryck på mig är alla fantastiska människor som jag haft privilegiet att möta under dessa tre veckor. Två historier sticker ut. Under den första veckan fick vi höra ett föredrag från en kvinna som blev tvingad att gå med i FARC som minderårig. Hon levde sedan med dem i djungeln under flera års tid, blev under denna tiden utsatt för sexuellt våld och behandlad illa många gånger. Hon flydde två gånger, ville ta sitt liv under flera tillfällen och fick ett missfall. Idag bor hon i Bogóta med sina två döttrar, har en stabil inkomst och åker runt för att berätta sin historia. Det gör hon för att skapa förståelse om konflikten och att det finns offer på alla sidor. Den andra kvinnan är en utav de sociala ledarna som kämpar för mänskliga rättigheter i landet. Sociala ledare har en extremt utsatt position i Colombia då många vill tysta deras krav på bättre villkor, och flera ledare dör varje månad. Hon berättade om hur vänner till henne blivit skjutna framför sina familjer, hur hennes chaufför blev ihjälskjuten för några veckor sedan och hur farlig den kampen hon för är. Fullt medveten om att hennes kamp kan leda till hennes död fortsätter hon kämpa. För hon vill göra skillnad, riktig skillnad. Båda dessa historier fick mig och de flesta andra i kursen att bryta ihop i tårar. Jag grät får att jag önskar att ingen ska behöva gå igenom vad de har gått och går igenom, men också för deras enorma styrka. Trots de svårigheter de har mött och möter kämpar de på för ett bättre Colombia. Om alla var som dom tror jag inte vi hade haft några konflikter i världen.
För mig har detta varit en upplevelse som betyder oerhört mycket. Allt jag har beskrivit ovan är bara en bråkdel av alla viktiga möten och diskussioner vi har haft. Det är en sak att sitta hemma med sina skolböcker, gå på föreläsningar eller diskutera konflikter, men när du väl befinner dig i ett samhälle där en konflikt faktiskt har skett är när du får den känslomässiga kopplingen till det. Att få möta inspirerande människor varje dag och prata med dom som faktiskt har befunnit sig i centrum av konflikten har varit extremt lärorikt.
Under vår andra dag i Colombia hade vi ett välkomstmingel med rektorn på det universitet vi läste vår kurs på. Han sa att han blev så oerhört rörd över att vi, 40 studenter från USA, Storbritannien och Sverige, ville komma till hans land och lära sig om dess smärtsamma historia. Att vi visar intresse skapar hopp och en framtidstro om att fler kommer få veta hur situationen verkligen har sett ut och ser ut i Colombia. För mig har det varit en ära att få chansen att lära mig och ta del av det arbete som görs på daglig basis för att Colombia aldrig ska hamna där det har varit igen. Jag är så tacksam för alla som har tagit sig tid att prata med oss under dessa veckorna. Det kvarstår många stora hinder för landet att ta sig över, och det kommer ta tid. Jag hoppas innerligt att Colombia fortsätter bygga på den väg som byggs för tillfället genom de institutioner som har kommit efter fredsavtalet, för att förhoppningsvis i framtiden få ett samhälle där alla inkluderas och kan leva tillsammans. Det är det colombianska folket verkligen värda.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
