Det kan bli frustrerande att följa den politiska debatten kring svensk energiförsörjning. Partierna i riksdagen uppvisar allt för ofta en tendens till att gräva ned sig i ideologiska skyttegravar snarare än att uttrycka faktabaserade ställningstaganden. För att bringa klarhet i debatten blir det därför relevant att studera det som faktiskt sägs inom forskning på hållbar energi.
Insikten att människan skapat en klimatkris har nu funnits i det kollektiva medvetandet sedan man för flera decennier sedan först registrerade uppvärmningstendenser i jordens hav och atmosfär. Världens statsöverhuvuden och olika ledare från civilsamhället har vid flera tillfällen samlats för att diskutera möjligheterna att minska koldioxidutsläpp, ändra konsumtionsmönster och säkra en biologisk mångfald. I centrum för denna pågående debatt presenteras ofta ny energiteknik som nyckeln till att reducera utsläpp av växthusgaser och på så sätt lyckas bromsa den globala uppvärmningen. Det anses vara avgörande att finna en energikälla som fyller ett växande behov av elektricitet utan att samtidigt bidra till ökade utsläpp.
Den uppenbara lösningen, åtminstone för en majoritet av de svenska riksdagspartierna, verkar tidigare ha varit att satsa på förnybara energikällor. Den 10 juni år 2016 slöts en överenskommelse mellan fem av riksdagens åtta partier gällande Sveriges framtida energiförsörjning. De två regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, enades med Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet om att det svenska elnätet till år 2040 skulle bestå av 100 procent förnybar energiproduktion. Under en paroll av långsiktigt tänkande och ambitionen att nå energipolitisk stabilitet, bestämde man att framtidens energikälla skulle vara fullständigt fossilfri. Detta mål innebar dock inte ett stoppdatum för den svenska kärnkraften.
Vi lever i en tid där ny grön och hållbar teknik framhålls som reella lösningar på energifrågan.
Både i valet till riksdagen och i Europaparlamentet drev flera partier en politisk linje som påvisade en renässans för tilltron till kärnkraft som en nödvändig energikälla för att kunna uppnå ett negativt nettoutsläpp. Detta har medfört att den svenska kärnkraftsdebatten återigen har intagit en central position i det politiska samtalet. Personligen känns denna benägenhet till kärnkraftsvurmande kontraintuitiv. Vi lever i en tid där ny grön och hållbar teknik framhålls som reella lösningar på energifrågan. Varför skulle vi då blicka bakåt? Detta är en åsikt som verkar dela riksdagspartierna i två läger.
På Moderaternas partihemsida kan man läsa att kärnkraften är nödvändig för att uppnå både svensk och internationell hållbarhet. Ulf Kristersson skriver, tillsammans med ordförande i näringsutskottet Carl-Oskar Bohlin och andre vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet Jessica Rosencrantz, att den svenska kärnkraften är nödvändig för en ”stabil och fossilfri energiförsörjning”. Enligt Moderaterna bör målet från energiöverenskommelsen 2016 omformuleras från ”100 % förnybart” till ”100 % fossilfritt”. För att nå denna målsättning, utan att rubba energibalansen, eller göra sig beroende av tysk kolkraft eller rysk naturgas, menar de tre politikerna att det är nödvändigt att kärnkraftens roll på elmarknaden säkerställs även i framtiden. Fördelarna med kärnkraft förklaras vara de obefintliga utsläppen och den höga kapaciteten att producera energi. Det sistnämnda argumentet presenteras som synnerligen viktigt utifrån en rapport, sammanställd av den svenska koncernen Sweco, som påvisar en utveckling där svenskarnas energibehov kommer öka med 30 procent till 2045.
Detta resonemang får också stöd av Kristdemokraterna som på sin partihemsida konstaterar att vägen till ett fossilfritt samhälle går via satsningar på ny effektiv kärnkraft. De påpekar också att det inte är realistiskt att ersätta kärnkraften fullt ut med olika former av förnybar energi. Denna linje får även medhåll av Sverigedemokraterna som i sitt partiprogram uttrycker en önskan att utveckla och effektivisera kärnkraften med hänvisning till den reaktordesign som går under namnet fjärde generationens reaktor, eller Gen IV.
Liberalerna skriver också på sin partihemsida att det krävs kärnkraft för att garantera en säker tillförsel av elektricitet även ”när inte solen skiner eller när vinden blåser”. Liberalerna understryker dessutom vikten av att reaktorerna byggs ut i enlighet med de behov som uttrycks på energimarknaden. Det enda högerparti som inte pläderar för kärnkraft är Centerpartiet som skriver att klimatförändringar måste bekämpas med förnybar energi. Detta för att undvika de faror som är förenade med kärnkraften. Partiet hänvisar till riskerna som omgärdar brytningen av uran och problematiken med slutförvaring av radioaktivt avfall. Dessutom målar man upp risken för en reaktorolycka som en avgörande nackdel utifrån de ödesdigra konsekvenserna detta skulle få för människor och djur.
Dessa farhågor återkommer man också till i de partiprogram som presenteras av Vänsterpartiet. På partiets hemsida är man tydlig med att ekologisk hållbarhet endast kan tryggas genom att satsa på sol-, vind, bio- och geoenergi. På Miljöpartiets webbplats presenterar man sina ståndpunkter genom att först låta haveriet i Fukushima 2011 statuera ett varnade exempel. Man fortsätter också med att fördöma kärnkraften som smutsig med hänvisning till brytningen och anrikningen av uran. Miljöpartiets ena språkrör, Isabella Lövin, hävdar dessutom att det är både ”cyniskt och omoraliskt” att satsa på kärnkraft när vi ännu inte har löst frågan med slutförvaringen av kärnavfall. Hon hänvisar i detta resonemang till det faktum att mark- och miljödomstolen har ifrågasatt säkerheten hos de kopparkapslar som idag används i syfte att hålla det radioaktiva avfallet inneslutet i 100 000 år.
Socialdemokraterna ger sitt stöd till Miljöpartiets resonemang, om än med ett relativt reserverat förhållningssätt. Man skriver att kärnkraften ska fasas ut ”successivt och ansvarsfullt”, för att ersättas av förnyelsebara alternativ. Den nuvarande energi- och digitaliseringsministern Anders Ygeman understryker dock att kärnkraften kommer fylla en viktig roll i den svenska energiförsörjningen även under en överskådlig framtid.
Det kan ju inte heller ha undgått någon att drastiska åtaganden för att motverka ödesdigra klimatförändringar är brådskande.
Åsikterna i den svenska energidebatten står med andra ord i skarp kontrast till varandra. Debatten kan upplevas som spretig och motsägande, i synnerhet när samtliga politiker rimligtvis har tillgång till samma forskningsunderlag, både rörande de potentiella risker och eventuella möjligheter som omgärdar kärnkraften. Det kan ju inte heller ha undgått någon att drastiska åtaganden för att motverka ödesdigra klimatförändringar är brådskande. Låt oss därför se vad som sägs inom forskningen på förnybar energi.
FN:s klimatpanel (IPCC) publicerade 2018 en rapport med titeln, Special Report on Global Warming of 1,5 °C (SR15). I denna text, som är skriven av 91 forskare från 40 länder, kan man läsa om olika åtgärder som kommer bli nödvändiga att vidta för att minimera den globala temperaturökningen till 1,5° C. Rapporten har som syfte att ”deliver the authoritative, scientific guide for governments” när det kommer till att hantera klimatkrisen. För att nå det utsatta temperaturmålet poängterar författarna, föga förvånande, att det blir fullkomligt avgörande att genomföra en fullständig avveckling av koldioxidutsöndrande elektricitet inom världens industri- och transportsektorer.
Det underliga med denna rapport är att den har kommit att utgöra ett retoriskt vapen för politiker och forskare som står på motsatta sidor i debatten om kärnkraftens roll som hållbar energikälla. Ett exempel på detta är MIT-forskarna John Parsons och Jacopo Buongiorno som hänvisar till rapporten när de påstår att kärnkraften är nödvändig för en hållbar energiförbrukning. Detta i synnerhet om den mer effektiva fjärde generationens kärnkraft och de mer småskaliga reaktorerna, så kallade Small Modular Reactor, sätts i bruk. Detta skulle enligt de två forskarna vara det mest kostnadseffektiva alternativet för att få ned utsläppsnivåer. Man pekar dessutom på kärnkraftens höga energikapacitet och den låga utsläppsnivån som råder under ordinarie drift. Dessa forskare ger alltså rätt till de svenska riksdagspartier som hävdar kärnkraftens nödvändighet för att lösa klimatkrisen.
Enligt klimatforskaren Joeri Rogelj, som också är en av huvudförfattarna till IPCC-rapporten, har dock MIT-forskarna missuppfattat rapportens budskap. Rogelj hävdar att energifrågan är kraftigt diversifierad och måste förstås utifrån de omständigheter som präglar ett specifikt land. Han menar att rapporten inte ger en rekommendation för kärnkraft utan snarare presenterar olika scenarier för hur hållbar energianvändning ska kunna uppnås, något som varier mellan länder. Medförfattarna och professorerna, Christian Azar, Ottmar Edenhofer och Sabine Fuss utvecklar detta genom att förklara att IPCC arbetar utifrån att vara ”policy relevant”, men inte ”policy prescriptive”. Man vill således utvärdera tekniska och ekonomiska möjligheter utan att nödvändigtvis förorda en specifik universallösning. Det är med andra ord kanske inte så enkelt som Ulf Kristersson gör gällande när han på Moderaternas partihemsida med underlag av rapporten förkunnar att ”kärnkraften behövs för att rädda klimatet”.
En huvudpoäng som presenteras i SR15 är att kärnkraften är det sämsta sättet att producera fossilfri energi.
I rapporten från FN:s klimatpanel ges snarare ett tydligt stöd för den bild som målas upp av bland annat Miljöpartiet och Centerpartiet. Forskaren Mark Jacobson har med ett team vid Standford kommit fram till kärnkraft medför ökade utsläpp genom de stora mängder fossilt bränsle som krävs för att utvinna och anrika uran. Gruvindustrin som fokuserar på att uranbrytning har också pekats ut som mycket smutsig på grund av de stora mängderna utsläpp av växthusgaser. Dessutom uppstår ytterligare föroreningar till följd av att uranbrytning endast förekommer i några få länder, något som skapar långa transportsträckor. Till råga på detta är själva byggnationen av kraftverket en process som präglas av miljöförstöring. Jacobson betonar också, i likhet med flera av riksdagspartierna, att problemet med radioaktivt avfall och riskerna med ett potentiellt haveri medför att man bör sträva mot att fasa ut kärnkraften som energikälla. En huvudpoäng som presenteras i SR15 är att kärnkraften är det sämsta sättet att producera fossilfri energi.
I IPCC-rapporten kan man vidare läsa att utbyggnaden av nya reaktorer på olika platser i världen har varit en långsam och kostsam process. Detta visas bland annat av finska kärnkraftsreaktorn Olkiluoto 3 som skulle stå färdig till 2009, men i skrivande stund fortfarande inte är igång. Liknande förlopp har noterats i det franska Flamanville 3 som beräknades stå färdigt 2012 till en kostnad på 3 miljarder euro. Reaktorn är ännu inte i drift och den senaste kostnadsuppgiften har runnit iväg till 11 miljarder euro. Utifrån denna erfarenhet har kärnkraften dömts ut av flera, bland andra Tomas Kåberger, professor i fysisk resursteori vid Chalmers, som alldeles för dyr och långsam för att vara ett realistiskt energialternativ. Kåberg förklarar också att den så kallade fjärde generationens kärnkraftverk, som bland annat omnämns av Sverigedemokraterna, tar lång tid att få i drift och den nya tekniken är ännu inte fullt utvecklad för kommersiell användning.
Det verkar som att forskarvärlden inte kan ge ett fullständigt enhälligt svar gällande kärnkraftens roll för en hållbar energiförbrukning, något som delvis kan förklara den politiska splittringen som uppvisas i riksdagen. Det enda man verkar kunna enas kring är det faktum att de fossila bränslena till varje pris måste fasas ut. Det är dock, utifrån bland annat Mark Jacobsens argumentation, intuitivt logiskt att betrakta kärnkraften som en problematisk energikälla. Det är med detta konstaterande som vi återkommer till den svenska energipolitiken. För om Sverige ska vara ett förgrundsland inom ekologisk hållbarhet och innovativa gröna lösningar, måste vi också fasa ut kärnkraften.
Vi står idag inför ett energipolitiskt vägval eftersom de svenska reaktorerna är gamla och inom en relativt snar framtid måste bytas. Enligt Naturskyddsföreningen har Sverige goda förutsättningar att göra hela energisektorn förnybar. Detta genom smarta, gröna lösningar och ökad användning av solkraft och vindkraft. Detta får också stöd av exempelvis en nyligen publicerad rapport vid namn Vägen till ett 100 procent förnybart elsystem från Energimyndigheten. Ytterligare belägg för detta påstående presenteras i rapporten Värdet av ett förnybart energisystem i Sverige från 2017. I denna rapport presenterar dessutom beräkningar som påvisar att en sådan omställning skulle vara ekonomiskt gynnsam. Samma bild målas upp i rapporten 100% Förnybart, som sammanställdes av Sweco.
Det verkar finnas en bred enighet gällande det faktum att Sverige har alla förutsättningar att klara sig utan kärnkraft så länge det genomförs rätt investeringar i bland annat transmissionsnät, produktionskapacitet och energilager. Man kan också enligt naturskyddsföreningen bemöta den problematik som lyfts av Liberalerna angående en mer variabel elproduktion genom flexibel elkonsumtion och ny teknik inom olika lagringssystem.
Att göra sig beroende av fossila energikällor hämtade från moraliskt förkastliga företag och regimer blir lätt en risk som förlamar viljan att förändra energisystemen.
Med det sagt kan det dock finnas en poäng med att mana till försiktighet inför att avveckla kärnkraften, som idag står för ungefär 40 procent av den svenska elproduktionen. Att göra sig beroende av fossila energikällor hämtade från moraliskt förkastliga företag och regimer blir lätt en risk som förlamar viljan att förändra energisystemen. De farhågor som presenteras av Moderaterna på detta ämne är i allra högsta grad befogade, något som blir tydligt om man vänder sig till vår granne på kontinenten, Tyskland.
Åren efter katastrofen i Fukushima började den förnyelsebara sektorn i Tyskland att växa och allt fler gick över till att använda förnyelsebar energi. Det konstiga, och som bör noteras, är det faktum att de tyska utsläppen ökade åren 2012 och 2013. Orsaken till detta är den tyska regeringen under Angela Merkel valde att fasa ut kärnkraft utan att samtidigt fasa ut kolkraften. Detta medförde att den tyska kolindustrin kunde expandera genom att fylla det utbudsunderskott på energimarknaden som skapats efter utfasningen av kärnkraft och naturgas. Den tyska forskaren och klimatexperten Tedzio Müller kommenterade denna utveckling genom att påpeka att utsläppen i Tyskland ökade på grund av att det inte fanns en politisk vilja att införa regleringar som skulle fasa ut kolkraften. Istället förlitade man sig på svaga marknadsmekanismer, såsom handeln med utsläppsrätter, vilket inte var tillräckligt för att kolbranschen skulle ”självdö”.
Det tyska exemplet lär oss att en för snabb avveckling av kärnkraften skulle, precis som Moderaterna och Kristdemokraterna varnar, kunna skapa ett beroende av betydligt smutsigare energikällor. Det blir därför viktigt att det skapas rätt förutsättningar för att ansvarsfullt fasa ut den svenska kärnkraften under ett tidsspann som tillåter en naturlig övergång till förnyelsebar energi. Har man nackdelarna med kärnkraft i åtanke känns detta också som den långsiktigt mest hållbara lösningen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Arvid Habermann, skribent
